V-jeans

Linus på linjen

2012-01-03T11:00:00.010+01:00

Mm, daa! Linus på linjen i farten! Han, som på låtsasspråk pratade, skrattade och skrek en massa, medan han skuttade runt på sin linje och stötte på diverse hinder på vägen. Programmen var bara några minuter långa, och tecknade av en italienare.

Minns så väl hur fascinerad jag var av den där handen, som med vit penna hjälpte Linus med att teckna diverse attiraljer. Som han sjabblade till. Hade väldigt gärna velat kunna rita sådär bra själv.

Badumbadum.

Fläskkotletten

2012-01-03T10:47:00.003+01:00

Jag vet inte om det bara var hemma hos mig, men ett tag under 70-talets slut tyckte jag att jag jämt fick fläskkotlett hemma. Vi pratar inte om någon högklassig kulinarisk upplevelse, utan en rätt trist, stekt, torr fläskkotlett med en näve stekt potatis till. Ingen sås heller, vad jag kan minnas. Möjligtvis något stänk påsbearnaise; som inte heller var speciellt god.

Telefonkiosken

2012-01-02T17:43:00.004+01:00

Det fanns en tid då ingen hade mobiltelefon. Om man var utomhus och behövde ringa, så fick man hoppas på att det fanns en sådan här orange kur att hoppa in i. Telefonkiosken. Orange för att det var Televerkets färg.

Därinne hängde en grön telefon med svart lur och nummerskiva. Behövde man ringa nödnumret 90 000 så tryckte man på en röd knapp. Ville man ringa ett annat nummer gällde det att ha ett gäng mynt i fickan. Ett pip mitt i samtalet meddelade att det var dags att lägga i fler mynt. Stoppade man i för många mynt ramlade de ut i en liten lucka längst ner när man pratat klart. Man kunde också be den man ringde ringa upp telefonkiosken. Visste man inte vilket nummer man skulle ringa så hängde det telefonkataloger i kedjor, som man kunde leta fram rätt nummer i.

Kommer inte riktigt ihåg vad det kostade att ringa ur de här automaterna, och det beror nog på att jag inte gjorde det särskilt ofta. Men det var väl en del mynt som skulle stoppas i? Som liten tycker man ju att många pengar är = mycket pengar. Någon annan kanske minns?

Indianskärpet

2012-01-01T22:20:00.003+01:00

Sådana här indianskärp i skinn med pärlbroderingar var mode i slutet av 70-talet. Både jag och mamma hade indianskärp. Vi hade bakgrunder i vitt, svart och ljusblått, och så var mönstren i alla möjliga fina färger.

Papillon

2012-01-01T21:33:00.005+01:00

Papillon - filmen om fångarna på Djävulsön, med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna kom 1974.

Jag såg den visserligen senare än så, men antagligen lät pappa mig se den alldeles för tidigt, för jag minns hur hemsk jag tyckte den var. Scener som fastnat är när han (Papillon) försöker jaga insekter i sin cell för att äta dem, och självklart kokosnötsrymningen i slutet. Sen vet jag att jag tyckte att filmen var väldigt lång.

Sammetsaffischen

2012-01-01T21:12:00.003+01:00

Någon gång i slutet av 70-talet fick jag den här sammetsaffischen, och jag tyckte den var så snygg. Min kusins man sålde sådana, och när vi var hos dem och hälsade på fick jag välja en ifrån deras sortiment, som förutom min häst innehöll pantrar, tigrar, lejon och söta hundvalpar.

Sammetsaffischen hade alltid starka neonfärger i botten, och allt det svarta var i len sammet, vilket gav maffig effekt åt bilden.

Riff

2011-10-29T20:01:00.004+02:00

Tuggummit Riff smakade god lakrits, men smaken satt inte i så länge. Det var rektangulära bitar i alla fall, så mycket minns jag. Man tuggade lite grann, och sen blev tuggummit hårt och smaklöst.

Barna Hedenhös

2011-10-29T19:08:00.004+02:00

Barna Hedenhös sändes som tecknad stillbilds-tv-serie i början av 70-talet, men jag tror att jag måste ha följt en repris senare. Den handlade i alla fall om stenåldersbarnen Sten och Flisa, och deras föräldrar Ben och Knota. En lugn och behaglig röst berättade vad som hände, och det var olika berättelser från stenåldern och framåt.

Kommer ihåg att vinjetten hade en lite sorglig tvärflöjtsmelodi, där texten handlade om Flisas lilla trädocka:

En tallerot är din lilla fot

av talleträ är ditt lilla knä

av trä är armarna båda

Ditt hår är risigt, men mjukt ändå

och i dina ögon, de sömniga små

det sitter två tårar av kåda

Jag hade även lp:n, och lyssnade mycket på den. Särskilt den där trädockelåten tyckte jag var fin.

Gnuggisar

2011-10-29T18:51:00.003+02:00

Gnuggisar. Små tecknade figurer (mycket Disney), som satt på en karta, och som man med en plastpinne sedan gnuggade dit där man ville ha dem. Man fick vara försiktig så man inte råkade gnugga på figuren bredvid, så inte den också hängde med av misstag, för de satt väldigt nära varandra. Det fanns färdigritade miljöer, till exempel skogar och landskap, som man kunde gnugga dem på, men det var roligast att gnugga dem på egna teckningar eller prylar.

Så funkar du!

2011-10-29T18:41:00.003+02:00

Så funkar du! är en mycket pedagogisk bok av Joe Kaufman, som var väldigt spännande att titta i då i början av 70-talet. Den förklarar med tydliga bilder om saker om människokroppen, som man inte ens visste att man undrade om.

Jag hade inte boken själv, men den fanns tillgänglig på mitt dagis. Kommer ihåg att vi fnissade över bilder där det var något naket med, men samtidigt kollades dessa illustrationer in väldigt noga (i smyg).

Lip Lickers

2011-10-23T08:14:00.005+02:00

Lip Lickers. Ett läppglans i en guldfärgad metallask. Man drog locket åt sidan, så att man kom åt att ta en klick glans på läpparna. Fanns i flera olika färger/smaker. Vi pratar 1978-79 här, tror jag.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kom över mitt läppglans. Är ganska säker på att det inte köptes till mig av mamma i alla fall. Tror jag bytt till mig det från någon kompis kanske. Persikosmaken hade jag. Tyckte att den luktade och smakade jättegott. Och så glansen på läpparna ovanpå det. Mmmm...!

Räknevågen

2011-10-22T13:09:00.003+02:00

Räknevågen, en typiskt 70-talspedagogisk leksak. Man hängde siffror av hårdplast på bägge sidor på vågen och så visade den vilken sida som fick den största summan. På bilden är det en 8:a på ena sidan och en 6:a och en 2:a på den andra. Vågen visar följdaktligen att det är lika.

Jag hade en sån våg, i samma färgställning som syns på förpackningen. Kommer inte ihåg mycket mer om den än att jag slängde ut alla siffror på bordet och testade olika kombinationer och att siffrorna var runda och fina.

Pommes fritesen

2011-10-21T21:43:00.004+02:00

Pommes fritesen var alltid räfflade på 70-talet. Vi hade dem sällan hemma, eftersom mamma tyckte det var (för) onyttig mat. Men när jag följde med ut på restaurang så ville jag alltid (utan undantag) ha grillkorv med pommes frites, om det fanns på menyn. Och det fanns det i princip alltid.

Spruttavlan

2011-10-21T21:08:00.005+02:00

Någon gång i slutet av 70-talet kunde man göra sådana här konstverk på Gröna Lunds nöjespark. Det gick till så att ett papper lades på en snurrande skiva, och så fick man stå och spruta med färgflaskor. Såå snyggt! Man kunde också spruta på färger och sen snurra skivan, men då blev det mest bara en färgblandning, och inte det här fina mönstret. Tekniken heter tydligen spin art.

Det var alltid lååång kö till sprutmåleristället; men klart man ville måla ändå! Kommer ihåg att lukten där man målade var väldigt stark. Inte för att det spelade nån roll; när man var liten så gillade man ju konstiga lukter som spritpenna, bensin etc, och den här lukten kan man lägga under den kategorin.

10-kronorssedeln

2011-10-18T22:05:00.007+02:00

Titta på det här då! Det här är en guldpeng, fast i sedelform. 10-kronorssedeln. Enligt uppgift från Riksbanken var den 120 x 68 mm. Konung Gustav VI Adolf prydde framsidan och på baksidan var det blurrmönster som skulle illustrera "svensk natur, till exempel norrsken". Det fanns ju varken guldpengar eller 20-kronorssedlar på 70-talet, så denna användes väldigt frekvent.

Av mig själv dock inte förrän i mitten/slutet av årtiondet. Jag fick bara några kronor i veckopeng innan dess, och det räckte ju till en rätt stor påse smågodis.

Dagar med Knubbe

2011-10-18T21:37:00.004+02:00

Den här tv-serien brukar jag ta upp med andra i samma ålder som jag, och det är aldrig (eller i alla fall väldigt sällan) någon kommer ihåg den: Dagar med Knubbe. Serien sändes på tv 1976.

Knubbe hade en vän som hette Vedman, och var en äldre gubbe som bröt på finska. En slags fadersfigur/kompis, eftersom Knubbes egen pappa, som var från Italien, inte längre bodde ihop med hans mamma. Knubbe och Vedman hade kul ihop, ända tills Vedman blev sjuk och hamnade på sjukhus. Kommer inte riktigt ihåg hur serien slutade, men det kan ha varit ett trist slut. Vet i alla fall att Knubbe var på sjukhuset och hälsade på den gamle gubben.

Varför den satt spår i mitt tv-hjärta, kan man ju fråga sig. Till att börja med så tyckte jag säkert att han var rätt söt, den lille brunögde killen. Sen var han lite gulligt trulig och svår. Och det kanske räckte bra med det för att serien skulle fastna i minnet.

Förnamnen

2011-10-17T22:57:00.007+02:00

Här är de populäraste förnamnen (tilltalsnamnen) under 70-talet. Självklart känner jag flera som heter dessa namn; konstigt vore det väl annars. Magnus, Niklas, Jenny och Camilla var också vanliga.

De känns verkligen som att dessa är "helt vanliga namn" när man tittar på dem och känner efter! Och samtidigt känner man ingen som döper sina barn till dessa namn nu; inte i förstanamn i alla fall.

Kostcirkeln

2011-10-17T21:20:00.005+02:00

Oj, vad det tjatades om den där kostcirkeln för oss barn av 70-tal. Det var inget muntert lärande om konsten att äta rätt och varierad kost, utan mer rakt-på-sak-tjat liksom. Tror att själva idén med kostcirkeln lanserades redan på 60-talet, men kan säga att den i allra högsta grad var på tapeten även för oss.

Överhuvudtaget var väl sättet som Socialstyrelsen eller Livsmedelsverket (eller vilka det nu var) förmedlade sina budskap om vad som skulle förtäras i hemmen väldigt storebrorsaktiga pekpinnar. Och det smittade väl av sig även på förskoleundervisningen.

Men nog förstod man att det var viktigt att äta ur varje fack i cirkeln. Och att det inte blev för mycket ur något fack, särskilt inte de intressanta bitarna.

Skolväskan

2011-10-17T20:59:00.005+02:00

1977 var ett stort år. Då började jag 1:an. Det man gick i innan man började skolan hette förskola alternativt lekis. Något annat däremellan fanns inte.

Exakt såhär såg min allra första skolväska ut. Röd/blå-rutig. Väskan var en viktig attiralj, för den visade att man var en viktig person som gick i skolan och bar på viktiga (skol)saker. Som säkert de flesta gör, så kommer jag ihåg den allra första skoldagen. Vet inte om det var så för alla andra, men jag fick gå själv till skolan; det var ingen förälder som gick de 500 metrarna med mig. Det var kanske inte riktigt lika mycket curlande med oss 70-talsbarn, för det ordet var väl inte uppfunnet än. Det gick bra ändå!

Bröderna Lejonhjärta

2011-10-17T19:05:00.005+02:00

Astrid Lindgren skrev boken om Bröderna Lejonhjärta redan 1973, men i mina händer kom den inte förrän i slutet av årtiondet. Den var så fin, med bröderna Karl och Jonatan, som kom till Nangijala efter att de dött, och hade varsin häst och en mysig stuga i en vacker glänta. Och Sofia med duvorna. Samtidigt var den ju också läskig, med Tengil och hans soldater. För att inte tala om Katla. Och förrädaren Jussi. "Visa vad du har på ditt bröst, Jussi!" (när han hade fått Katlamärket intatuerat).

Ja, den här boken satte allt sina spår! För min del är det nog den av Astrid Lindgrens berättelser som gjort mest intryck på mig.

Filmen har man ju också sett såklart, men jag kommer inte riktigt ihåg om jag hann se den på 70-talet eller om det var efteråt... Hmm. Jo, det borde jag ju ha varit då precis i sluttampen.

Baccara

2011-10-17T18:50:00.005+02:00

Baccara var en tjejduo från Spanien, som på ganska dålig engelska (med spansk brytning) sjöng Yes sir, I can boogie, 1977. Jag hade såklart LP:n, och sjöng med! Även låten Sorry I´m a lady, som kom året därpå, tyckte jag var en superbra låt.

Baccara-tjejerna klädde sig alltid i svart och vitt och matchade varandra. Hon med mörkt hår och svart klänning var sötast.

Notera den snygga Baccara-logotypen, med rosen under! Läcker!

Yes sir, I can boogie... but I need a certain song... I can boogie, boooogie wooogie... all night loooong!

Kärnkraftsfrågan

2011-10-16T22:28:00.006+02:00

Även om folkomröstningen för kärnkraft egentligen skedde i början av 1980, så var det ändå rätt mycket ståhej om detta året innan; dvs 1979. Då skedde nämligen kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA, så det blev ett hett ämne även härhemma. Det fanns tre alternativ att välja mellan när man skulle rösta:

1) ja till kärnkraft

2) ja till kärnkraft men bara under en begränsad tidsperiod; sedan skulle den avvecklas

3) nej till kärnkraft

Förslag nr 2) vann.

I min värld hade jag väl halvkoll på vad som hände, och fick ju såklart inte rösta heller. Men det var ändå inte det som var det viktiga för mig, utan det var knapparna (sådana där med nål, som skulle fästas på kragen) som man kunde få vid valinformationsställena.

Om jag skulle gradera knapparnas utseende då som 9-åring, så var det:

1) nej till kärnkraft (en röd glad sol med gult runtom och svart text)

2) ja till kärnkraft under begränsad period (en röd knapp med vit text och en gul sol med en 2:a i)

3) ja till kärnkräft (blå text med svenska flaggan bredvid)

Tv-spelet

2011-10-16T12:14:00.005+02:00

1979 fick vi hem det första tv-spelet. Det var en Luxor Video Entertainment System (fast den hette Fairchild F i USA), och den hade utbytbara kassetter - wohoo, man kunde byta spel! Grafiken var säkert avancerad för sin tid; se bilden ovan, som är ett baseballspel. Färgerna som fanns var röd, grön och blå. Kassetterna hette Videocarts/multicarts och var gula.

Till spelet hörde även två joysticks med sladdar, som var triangelformade på toppen. Dem både tryckte och vred man åt sidan, beroende på vad som skulle göras.

Det var med min storebror jag spelade... tennis, luffarschack, ökenkrig, baseball, ritade själv och så kunde man sätta igång ett ritprogram där systemet själv ritade mönster. Hade inte storebror funnits så hade nog inte tv-spelet hittat hem till oss heller. Men riktigt kul var det, trots att jag (som rätt många år yngre lillasyster) i princip alltid förlorade.

Sunkist

2011-10-16T11:33:00.001+02:00

Sunkist-saften fick vi i sådana här små triangelformade paket. Min favoritsmak var den oranga, alltså apelsin, men det fanns en grön päronvariant också. Fick man någon kaka till så var det alltid Mariekex.

SL-bussen

2011-10-15T15:12:00.008+02:00

Precis som de flesta andra barn, så älskade jag att åka (SL-)buss när jag var liten. Oftast var det jag och mamma som åkte från Vallentuna till Mörby centrum och handlade, med 601:an, som gick från vårt bostadsområde ända fram dit. På dagis åkte vi såklart också buss, när vi skulle gå på barnteater inne i stan eller så. Jag kommer ihåg att jag och en dagiskompis en gång hade hysteriskt kul över ett godispapper som hade åkt ner bland de grå gummivecken i en dragspelsbuss. Pappret försvann varje gång bussen svängde och dök sedan upp igen när chauffören styrde rakt fram.

Bussarna såg väl lite annorlunda ut; det var inga nigningar eller automatiska apparater vid påstigningen såklart. Betalade gjorde man med kontanter och chauffören stämplade biljetten med en stämpel. Och ville man stiga av så drog man i något av de gummerade snörena som hängde vid fönstren. Pling!

SL:s månadskort lanserades 1971, och kostade då 50 kr. Det kallades därför Femtiokortet. Men det var inget jag hade koll på då, för det var ju ändå inte jag som skötte betalningen.

Tandborstmuggen

2011-10-15T10:36:00.006+02:00

En sådan här plastmugg med tjusigt blommönster (klistrad etikett) hade vi i badrummet för tandborsten. Plast var ju väldigt populärt överhuvudtaget. I köket och badrummet och faktiskt lite överallt. Jag kan bara gissa att denna vackra tandborstmugg är fyndad på EPA, eller Tempo kanske.

Väderprognoserna

2011-10-15T10:16:00.006+02:00

Jag var väldigt fascinerad av väderprognoserna på tv, då på 70-talet. Det var Curt Kempe, Åsa Bodén och John Pohlman som presenterade vädret och pekade på kartan med den svarta pekpinnen. Solar och temperaturer var lite taffligt ditskrivna med svart spritpenna. Här ovan har vi alltså Åsa, och kolla speciellt in hennes glajjor, hjälmfrisyr och figurstickade väst.

Själv spelade jag in nyheter med väderprognoser på bandspelaren. Jag hade noga lyssnat och lärt mig alla viktiga väderord, såsom: kallfronter, Götaland och Svealand och högtryck.

Gipsgjutning

2011-10-13T00:03:00.007+02:00

Jag hade en gipsgjutningslåda som såg ut precis såhär, men figurerna i min låda var en örn, en isbjörn och en leopard. När man ville gjuta var det inte bara att sätta igång, utan man behövde rätt mycket assistans av en vuxen. I mitt fall av pappa. Att blanda till gipsröran och hälla i gummiformarna gick väl ganska smidigt. Sen skulle formarna stelna, och efter det började det riktigt knepiga: att få ur de färdigstelnade gipsfigurerna ur formarna utan att en näbb, tass eller ett huvud gick av.

Att måla figurerna var såklart lätt som en plätt. Hehe. Pappa har fortfarande kvar örnen och leoparden. Och de är sannerligen inte autentiskt målade. Nej, inte alls faktiskt, även om jag försökt få till samma färger som djuren på förpackningen hade. Isbjörnen tror jag aldrig jag gjorde, för den såg tråkig ut att måla; den var ju liksom bara vit. Antagligen hade den blivit mest lik originalet, när jag tänker på det såhär i efterhand.

Gymnastikpåsen

2011-10-10T21:58:00.006+02:00

I just den här tygpåsen hade jag mina gymnastikkläder. Påsen är inte speciellt stor; ca 30 x 20 cm. Man kan kanske undra hur allt fick plats i den, men eftersom hela gympamunderingen bestod av en gymnastikdräkt (till min besvikelse var min utan volang) och ett par sockiplast, så var det ju inte så mycket mer än det + handduken som skulle rymmas däri. Den uppmärksamme noterar kanske att gymnastikpåsen (naturligtvis!) var märkt med min namnetikett (ovanför "IK"), även om jag blurrat namnet lite grann.

Det var nån grej med att man inte fick blöta håret när man duschade efter gympan. Vi fick till och med använda märkliga duschmössor som var som styva, rektangulära plastpåsar som träddes över hela huvudknoppen. De var gula med ett fyrkantigt fönster så man kunde se ut genom dem.

Gomorron Sverige

2011-09-29T21:37:00.007+02:00

Gomorron Sverige hade tv-premiär 1977, och det var Lennart Hyland som var programledare. Att programmet sändes tidigt på lördagmorgnar var inget som helst problem när man var 7 år; man var ju ändå redan uppe! Lennart var också vaken, och trallade glatt "Gomorron Sverige tingelingeling" i signaturen, medan live-orkestern i studion spelade.

Och hallå, det vankades ju till och med barninslag med en tävling där de med ett visst slutnummer i telefonnumret (som lottades fram varje gång) fick ringa in och vinna böcker och ryggsäckar och diverse sportgrejer! Efter tävlingen var det alltid tecknad film. Vill här poängtera att det fortfarande var hyfsat sparsamt med tecknade serier på tv. Det fanns liksom bara två kanaler att välja på, och barnprogrammen sändes 16.30 i 1:an och 17.30 i 2:an. Allt utöver detta var en grym bonus!

Så man satt där tålmodigt framför tv:n... och väntade på det där viktiga barninslaget i Gomorron Sverige. Under programmets gång kunde man få sällskap av mamma eller låtsaspappan. De var dock inte lika morgonpigga som jag och Lennart.

Spela kula

2011-09-29T21:09:00.004+02:00

Vi spelade mycket kula på skolgården i 1:an och 2:an. Man hade stenkulor, glaskulor, porslinskulor och dankar, som var graderade i nämnd ordning. Stenkulorna var alltså minst värda, och dankarna värdefullast.

Man la en kula på marken (sanden) och så stegade man ett avstånd där kompisarna fick stå och kasta sina kulor för att försöka träffa den uppställda kulan, och därmed vinna den. Kastade man med stenkula fick man stå längst bort, och om man satsade på att kasta med porslinskula fick man gå längre fram. Självklart fick den som la ut sin kula på spel behålla alla kulor som kastades... tills någon träffade. Den som la ut sin kula kunde förresten också välja att bygga en liten pyramid med kulorna. Då fick kastarna stå ännu längre bort.

Mamma hade sytt en tygpåse med tygband, där jag kunde ha alla mina kulor. Jag hade fått ärva min storebrors fina kulsamling, som inkluderade stora dankar... som jag såklart spelade bort. Men det var kul(a) så länge det varade!

Godishalsbandet

2011-09-29T20:35:00.006+02:00

Godishalsbandet - ett gummiband med små runda, pastellfärgade godisar, drog man över huvudet och hade sedan runt halsen. Hade man otur och drog för mycket i det, så gick gummibandet av och man hade de små godisarna överallt.

I bästa fall blev det bara kladdigt, för man stoppade ju en eller ett par godisar i munnen, sög lite på dem, bet av dem från bandet... och vips var det alltså just väldigt kladdigt. Detta skedde nog faktiskt varje gång. Men det gjorde inget; man gillade godishalsbandet ändå.

Påslakanen

2011-09-29T19:57:00.003+02:00

Det här är ett typiskt påslakan á la 70-tal. Stora blommor. Gult. Brunt. Vi hade påslakan i samma mönster även i en annan färgställning; orange, gult och rosa. Inte diskret någonstans alltså, utan riktigt färgglatt och stora mönster var det som gällde! Undrar just om dessa kom från EPA, Obs... eller IKEA kanske? Mamma manglade alltid lakanen, så de var stela och omysiga tills man sovit en natt med dem.

Kalle Ankas bokklubb

2011-09-29T19:21:00.004+02:00

En gång i månaden kom boken från Kalle Ankas bokklubb i brevlådan. Det var fina Disneyböcker med både kända och mindre kända berättelser. Modell stora, färgglada bilder och enkel text. Med andra ord precis sådana böcker man gillade i mitten av 70-talet. En tygdekal med klubbens emblem kom också med i något av paketen.

Djungelboken, Lady & Lufsen, Henny Penny (hönan som trodde att himlen skulle ramla ner för att hon fått en kotte i huvudet) och så Pingvinen som alltid frös är några av titlarna.

Som allt annat lättsmält, så konsumerades böckerna självklart om och om igen!

Mc Donald´s

2011-09-27T21:41:00.007+02:00

Även om McDonald´s kom till Sverige och Kungsgatan i Stockholm redan i början av 70-talet (närmare bestämt 1973), så var det inte så att jag någon gång under min barndom åkte dit med mina föräldrar för att äta Happy Meal eller så. Och det beror kanske mest på att barnmåltiden Happy Meal inte lanserades förrän 1979, och vem vet om det ens hann till Sverige samma år.

Det jag ändå minns av McDonald´s var att mamma kom hem med en påse med pommes frites därifrån, som hon köpt i stan, och som jag fick smaka. Det var väldigt speciellt, av någon anledning (?!), och eftersom vi bodde en bit utanför stan (Vallentuna), så måste de ju ha varit både kalla och sega. Vi fick i princip aldrig pommes frites hemma i övrigt, eftersom mamma ansåg att det var onyttigt, så det kanske var därför jag var så uppspelt över de här Mc Donald´s-pommesen. Hamburgaren var tack och lov uppäten, så jag slapp i alla fall traumat med kall och trist köttfärs.

Sindy-dockan

2011-09-27T21:16:00.005+02:00

Jag minns den så väl, julaftonen 1977. Vi hade ganska nyligt flyttat till ett nybyggt radhusområde i norrförorten. Men det var rätt oväsentligt. Det viktiga var att denna jul fick jag min första Sindy-docka i ett av paketen. Det finns en skön bild när jag i sjömansklänning pussar min kära julklapps-Sindy, och jag ska leta fram det fotot senare.

OBS! Här måste jag påpeka en viktig sak: Sindy är inte Barbie. Sindy är Sindy; en klass för sig! Ifall det nu är någon som inte redan har koll på detta faktum.

Min första Sindy hade långt blont hår och en ljusblå cape och en ljusblå hatt med gult band. Senare fick jag en mörkhårig Sindy i ballerinakläder, men den tog sig aldrig upp som favorit, trots snyggare dress.

Sindy fick ofta nya frisyrer och håret hennes borstades så hårt att några testar ramlade av. Mamma sydde fina klänningar och alla möjliga små kläder till henne och dem fick jag i julklapp ett annat år. Ja, det lektes väldigt mycket och länge med denna lilla blonda plastfigur!

Skärpet

2011-09-27T21:12:00.002+02:00

Till de utsvängda brallorna var det under en period väldigt modernt att ha ett skärp med dubbla hålrader. Jag hade ett sådant som var knallgrönt och i mocka. Riktigt snyggt! Gissar att det måste ha varit någon gång i mitten av 70-talet.

Sesam

2011-09-13T13:24:00.008+02:00

Sesam hade premiär i svensk tv 1976. Sjävklart satt jag, då 6 år, bänkad vid tv:n när det pedagogiska barnprogrammet med alla dockorna visades! Det var mycket med Ernie och Bert såklart... och en badanka de tjafsade om. Det blå och lurviga Kakmonstret var kul också!

Förresten. Den där badankan var nog från en snutt på LP:n, som jag också hade. Ernie ska ta ett bad och badankan är en viktig faktor i det hela. Minns också en story om en kycklingsmörgås, där man får höra ljudet av kycklingens galande (eller det är väl tuppens kanske?) när Bert säger "ska du ha en kuckelikuu-smörgås?". Och så Mah-Na Mah-Na-låten förstås! Hur bra som helst!

Jag lyssnade på skivan om och om igen, så när jag nu läser att ett titelspår på skivan heter Grover är rädd, så kommer jag direkt ihåg att han hörde mystiska ljud som sen inte visade sig vara farliga alls.

Min Häst

2011-07-23T21:55:00.007+02:00

Jag ville väldigt gärna börja rida när jag var liten. Det var bara ett krux med det. Jag var rädd för hästar. Så jag fick beundra dem på avstånd istället. Och ibland hade jag turen att få rida på Skansen - med en tonårstjej som ledde hästen gick det bra. För att på något vis komma närmare hästar, så läste jag tidningen Min Häst, och klippte ut hästbilder som jag satte upp på väggarna. Vet inte hur länge det hela pågick, men tror att det var en relativt kort period i 7-8-årsåldern sådär.

Funny People

2011-07-22T10:07:00.004+02:00

När jag såg Dolda-kameran-filmen Funny People på bio 1978 så tyckte jag att den var hysteriskt rolig! Det var faktiskt det roligaste jag nånsin sett. Minns till exempel tårtbandet, där någon stackare skulle spritsa garnering på tårtor som kom rullande på ett band, snabbare och snabbare. Sen var det någon nybörjarkontorist som skulle vakta en telefon och en reception, där det hände rätt roliga saker också, har jag för mig. Kul film, och så kändes det nog lite som att det inte bara var en vanlig barnfilm, utan pappa verkade också tycka att filmen var rätt kul.

Boktipset

2011-07-22T08:35:00.008+02:00

Boktipset. När man tänker på ordet, dyker alltid den där signaturmelodin upp i skallen direkt: "Ninnaa-ninnaa-ninannnaaa-niinanannaa-ninaa". Den regnbågsfärgade fingersoffan som Staffan Mählqvist satt och läste i gillade man skarpt. Av någon anledning så har en speciell boktitel han tipsade om etsat sig fast i minnet: Harriet Spion. Jag läste aldrig boken, utan tyckte kanske mest bara att den verkade lite märklig, men av någon anledning fastnade den. När jag tänker efter så läste jag nog faktiskt aldrig någon av de böcker som Staffan tipsade om, men ändå tyckte jag om att lyssna på när han läste de där textsnuttarna.

Låten som tv-programmet Boktipsets signaturmelodi kommer ifrån är The Swimming Song, av Loudon Wainwright III. Den har en rätt kul text faktiskt. Men det visste man ingenting om då förstås. Man bara nynnade med i Ninnaa-ninnaa.

Notera även Staffans coola, breda klockarmband.

Kameran

2011-07-21T12:48:00.005+02:00

Min första kamera fick jag 1977. Det var en Kodak Instamatic, som levererades i en box med röd fusksammet och genomskinligt plexiglaslock. Även en filmrulle och en blixt följde med. När man knäppt en bild så fick man manuellt dra fram nästa "tomma" bild på rullen med en liten spak. Filmrullen hade antingen 24 eller 36 bilder. Blixtkuben hade 4 sidor och klickades i ovanpå kameran och så snurrade den när man använde den, så det gick alltså att använda varje blixt för 4 foton. När man knäppt klart alla bilder på rullen, så fick man lämna in den på framkallning, som tog en vecka ungefär, och hoppas på det bästa!

Jag fotade mest djur... hästar, kor och får. Eller mer exotiska djur på Skansen. Verkligen jätteroliga bilder att ha kvar för framtiden (dvs nu). Inte!! Men så tänkte man inte då, utan det roliga var ju att knäppa på hej vilt!

Filmisarna

2011-06-27T22:29:00.004+02:00

Naturligtvis samlade jag på filmstjärnor; eller filmisar, som man sa! Dem köpte man i små blandpaket som man inte visste vilka bilder de skulle innehålla, förutom den som var på framsidan. Det var bara att hoppas på det bästa. I och med detta så hade man filmisar med till exempel Disneyfigurer (bra), Barbie Benton (visste inte vem det var, eller heller inte om det var en tjej eller kille, eftersom hon såg jättekonstig ut på bilden), ABBA (mycket bra!), Mupparna (bra), David Bowie (såg konstig ut) och Lassie (helt ok). Man bytte filmisar med kompisarna också, ungefär som bokmärken alltså.

En gång när jag hade födelsedagskalas hemma, så skulle vi ha fiskdamm. I påsen skulle var och en, förutom godiset, få varsin filmisbunt. När vi gjorde iordning påsarna gick jag igenom alla buntar mamma köpt, och sorterade dem noga, så att min påse skulle innehålla de bästa bilderna. Sen var det jätteviktigt att låtsaspappan (som var fiskdammsansvarig) hade koll på vilken påse som var min, så jag fick de noga utvalda, bästa bilderna.

Bonnie Tyler

2011-06-27T22:19:00.005+02:00

Bonnie Tyler - med den speciella, hesa rösten och låten It´s A Heartache. Vad bra den var! Och hon var söt då på 70-talet. Jag hade inte skivan, men det gjorde nog inte så mycket för låten spelades massor i radio då när den var en hit, 1978.

Ponchon

2011-06-27T21:47:00.006+02:00

Mamma sydde, stickade och virkade mycket. Både till sig själv, till mig och till och med till mina Barbie-dockor. Jag kommer ihåg att jag fick en sådan här poncho, fast min var inte röd utan mörkgrön. Men de vita strecken hade även min poncho. Jag tyckte den var jättefin! Trodde den var stickad, men tydligen virkar man sådana här.

Att få hemmagjorda kläder var något jag var stolt över och tyckte var snyggt. Kan faktiskt fortfarande tycka att det är rätt lyxigt. Vem har tid med sådant nuförtiden? Kommer också ihåg att när byxor skulle lappas så strök man på en lapp med en liten kattunge eller seriefigur eller liknande. Och när byxor skulle förlängas kunde det göras med ett helt annat (mönstrat!) tyg än själva ursprungstyget.

Spirographen

2011-06-26T23:00:00.007+02:00

Min storebror hade en Spirograph-låda, som han visserligen burit med sig från 60-talet in i mitt 70-tal. Men i alla fall. Det var en låda bestående av två plastringar med tänder och en massa runda plastplattor, också med tänder, och med ett antal små hål i. Och så var det kulspetspennor i svart, rött, blått och grönt, samt några knappnålar.

Man nålade fast ett papper på en pappskiva. Sedan vill jag minnas att man nålade fast plastringen på pappret/pappskivan för att den också skulle hålla sig på plats. Sedan tog man en av de runda plastplattorna och stack en kulspetspenna genom ett av de små hålen, och så var det ett litet konststycke (i alla fall för mig som var liten) att dra den där plattan runt runt i plastringen. Då uppstod ett jättefint mönster, typ nätaktigt. Man kunde sen byta penna till en annan färg, och testa någon av de andra små hålen i plattan, och därmed göra konstverket ännu finare.

Mina Spirograph-konstverk blev sällan perfekta, för jag slant nästan alltid lite med pennan. Så det blev ett fint nätmönster med ett streck som stack iväg åt fel håll. Ja, du som också testat Spirographen vet nog precis vad jag menar!

Bilen

2011-06-26T22:32:00.005+02:00

Den bilen som fanns i familjen när jag var riktigt liten var en Volvo 142. Är något osäker på modellen, men den var väldigt lik den på bilden här i alla fall. Till och med färgmässigt.

Bil åktes det överallt och mycket i vår familj. Det var inte tal om att färdas på annat vis om man reste inrikes. Hos oss var det alltid pappa som körde. Mamma hade visserligen körkort, men hade av någon anledning inte suttit bakom ratten på en sisådär 10 år kanske.

I bilen behövde ingen i baksätet ha något bälte, och det innebar att man som barn lallade runt där lite som man ville. Man satt eller låg eller stod på knä och tittade ut genom fönstret därbak och gjorde miner till bilen bakom.

Det fanns ingen luftkonditionering, inget centrallås och inga elektriska fönsterhissar. Behövde man frisk luft var det bara att veva ner rutan.

Lördagsgodiset

2011-06-19T20:30:00.007+02:00

Min första veckopeng i mitten av 70-talet var 3 kr. Direkt när jag fått mina mynt, så tog jag min cykel (med stödhjul) och cyklade iväg till kiosken. Jag sparade aldrig en enda krona, utan allt gick alltid åt till lördagsgodiset. På den tiden fick man inte plocka sitt smågodis själv, och det fanns inte ens plockgodis i mataffären, utan man handlade det alltså i en kiosk.

Sen stod man då på tå vid kioskluckan och försökte så gott det gick att kika ner i de fyrkantiga plastlådorna där godiset låg, för att välja vad man ville ha. Godisarna kostade 10 öre eller 25 öre eller så, och det var tanten i luckan som fick hålla räkningen förstås. Hon plockade med en tång, och man fick massor av godis för 3 kr. Om kiosktanten verkade för sur och grinig, kunde man be om blandat smågodis, och fick då hoppas på det bästa.

View-Mastern

2011-06-19T18:50:00.007+02:00

View-Mastern var en liten röd plastkikare, och i den tittade man på 3D-bilder. Det var vita, runda skivor med 14 färgbilder på varje. Man matade ner skivan i en smal springa, och kikade. Sedan bytte man bild genom att dra ner den svarta spaken. I en liten ruta kunde man läsa en kort text om varje bild. Jag hade tecknade Disney-serier eller tråkiga naturbilder (som antagligen följde med något flerpacksköp).

Familjen Macahan

2011-06-13T21:56:00.006+02:00

Jag var kär i både Luke Macahan och Zeb Macahan när jag var liten. Luke var ung och snygg, men Zeb var ju faktiskt hjälten som räddade alla. Jag hade en dagbok med lås, och i den klistrade jag bilder på bägge två och ritade hjärtan runt.

Det tog några avsnitt innan jag tjatat till mig att få vara uppe och titta på Familjen Macahan (som egentligen gick efter läggdags), men sen fick jag i alla fall äntligen dispens att följa serien.

1978 var året då den premiärvisades i Sverige, och jag tyckte den var nåt av det bästa jag någonsin sett i hela mitt 8-åriga liv!

Negerbollen

2011-06-13T21:49:00.007+02:00

Negerboll. Så hette den. Inga omskrivningar, inget annat. Och naturligtvis utan några som helst värderingar eller funderingar över att det kunde vara något nedvärderande över det.

Oj, vad den var god! Jag var mer än lycklig när det vankades fikapaus för de vuxna utanför hemmet; för då kunde jag få en Fanta och en... negerboll. Coca-Cola var egentligen den godaste drycken, men det gick rykten om att om man la en rostig grej i Coca-Cola så försvann rosten, så därmed var den läsken farlig och inte drickbar (läs: tillåten) för många 70-talsbarn, inklusive mig själv.

Mattpiskan

2011-06-13T20:59:00.006+02:00

Vi hade en mattpiska i rotting hemma. Eller snarare: mamma hade en mattpiska. För det var hon som använde den. Och hon gjorde verkligen det! Varje vecka piskades mattorna i 70-talshemmet. Därav fanns det ju också mattpiskställningar lite här och var ute i bostadsområdena; och de var ju också ibland klätterställningar för lek. En gång lyckades jag vippa ställningen och ramla baklänges och göra illa mig rätt ordentligt i ryggen. Det var ingen idé att gnälla, för man visste ju att det inte var ett ställe att leka på egentligen.

Kitty-böckerna

2011-06-12T19:09:00.007+02:00

Efter Fem-böckerna avancerade jag till Kitty-böckerna (av Carolyn Keene). Jag minns att det skedde av en ren slump. Vi skulle bila långt, och jag behövde nåt att läsa i bilen, och därför stannade vi till vid en Pressbyrån-kiosk. Det fanns inget där som jag brukade läsa (hehe, brukade och brukade... men inget jag kände igen sen innan i alla fall), så jag fick just den här boken; Kitty och ekot i grottan.

Kitty-böckerna handlar (precis som Fem-böckerna) om mysterier som ska lösas. Här heter huvudpersonen Kitty Drew, och ibland hade hon långt blont hår på bokomslaget, och ibland brunt kort. Det var lite förvirrande, men tydligen inget författargruppen bakom pseudonymen Carolyn Keene brydde sig om. Kitty är hur som helst dotter till en advokat och lite äldre än både man själv och figurerna i Fem-böckerna var.Därav ramlade hon in i lite mer spännande mysterier. Och själv ramlade jag in i ett Kitty-boksberoende.

Apropå det: snacka om att man hade koll på vilka böcker tjejer skulle läsa och vilka som var killböcker. B. Wahlströms (förlaget bakom Kitty m fl) gjorde det lätt för oss genom att ge tjejböckerna röda ryggar och killböckerna gröna. Ingen risk för att man som tjej av misstag skulle råka få hem en Bigglesbok alltså!

Miniräknaren

2011-06-12T18:49:00.006+02:00

I slutet av 70-talet, när jag var 7 år och gick i 1:an, fick jag min första miniräknare. Den fick absolut inte användas för skolarbetet, utan bara hemma för att "leka" med. Märket var Hugin. Jag kände mig lite som en stor tjej när jag fick den där prylen. Vet dock inte om jag använde den speciellt ofta. När hade jag avancerade uträkningar att göra, förutom i skolan liksom? Och knappt då än! Men kanske var den viktig för att det inte var så många av kompisarna som hade miniräknare.

Potatistrycket

2011-06-07T20:41:00.004+02:00

Jag gissar att man kanske på sina håll fortfarande håller på med potatistryck, men för mig känns det fenomenet väldigt 70-tal. Att dela en potatis, eventuellt skära till något mönster, och sedan måla med vattenfärg på potatisen och trycka på papper.

Hemma hos mig såg mamma till att det kladdades och kletades så lite som möjligt, så vad jag kan minnas så fick jag hålla på med det här med potatistryck en gång. Men jag minns i alla fall den gången!

Optiska fiberlampan

2011-06-07T20:27:00.005+02:00

Den optiska fiberlampan, med sina glasspröt var något av det finaste jag kunde tänka mig ur inredningsperspektiv. När man tände lampan, så lyste de smala spröten i olika färger, och skiftade hela tiden i blått, grönt, rött, orange, gult, vitt, lila... Vilken fantastisk lampa! Vi hade den inte hemma, men den fanns hos bekanta till familjen. Visserligen gillade jag min egen Kalle Anka-lampa... men den här var definitivt strået (hehe) vassare!

Tältsemestern

2011-06-07T20:06:00.008+02:00

Ett sådant här fint tält åkte jag, mamma och låtsaspappan på semester med. (OBS! Det är dock ingen av oss som poserar så fint på bilden.)

Tältet, med alla sina pinnar, låg i stora påsar, och verkade inte ha varit helt okomplicerat att sätta upp, för jag tyckte alltid att det tog så lång tid. Jag är glad att jag var så liten så jag kunde ägna mig åt viktigare saker när mamma och låtsaspappan satte upp det.

Inuti var det ett "allmänutrymme" där vi hade ett hopfällbart campingbord och varsin plaststol i röd (min), mörkgrå (låtsaspappans) och genomskinlig (mammas) plast och sedan fanns det också en stor sovdel (ja, stor och stor...), som man kunde dela upp i ett lite större och ett lite mindre sovrum, genom att rulla ner en tygvägg. Därinne sov vi på varsin röd-brun-organgeblommig tältsäng. Inga liggunderlag alltså; vilken lyx va?

Jag tyckte nog att det var rätt kul att campa sådär. Man hittade kompisar som man kunde lajja med på campingplatsen. En gång när vi var på Åland och campade hittade jag och en nyfunnen kompis tomflaskor, som låg i backar bakom kiosken. Vi gick och plockade flaskorna och försökte sedan panta dem i kioskluckan precis runt hörnet. Jag kan berätta att det inte gick något vidare, och att vi fick skämmas rätt duktigt. Men det borde väl vara preskiberat vid det här laget.

Scooby-Doo

2011-06-07T19:54:00.004+02:00

Scooby-Doo var en rolig hund som löste mysterier tillsammans med sitt gäng, som bestod av Shaggy, Freddie, Daphne och Velma. Det var ofta spöken inblandade i mysterierna, och Scooby-Doo var väldigt rädd för dem. Scooooby-dooooby-doooo klingade det i öronen när han fick bråttom att springa ifrån ett läskigt spöke. Det var tv-serien man tittade på. Tror aldrig jag läste någon Scooby-Dootidning, fast den nog fanns som serietidning också.

Dockskåpet

2011-06-07T19:38:00.003+02:00

Exakt den här vackra badrumsinredningen hade jag i mitt Lundby-dockskåp. Konstiga färger? Nää, allt var inte i vitt på 70-talet. Man gillade färg, helt enkelt.

Mitt dockskåp hade två våningar. Nedervåningen med kök, matrum och badrum, och så övervåningen med vardagsrum och sovrum. De som hade föräldrar som lyxade till det lite för sina barn hade även en källarvåning med garage (kanske till och med en bil?) och gillestuga. Men det hade inte jag.

Det jag däremot hade var lampor, som gick att tända. Alla på en gång, via nån slags transformatorlåda i en liten lucka därbak. Jag hade också mattor i mitt dockskåp. Mattor som jag själv hade vävt på min vävstol. Rätt tjocka och klumpiga; men jättefiiina.

Det som slår mig nu är att många saker var rätt oproportioneliga. Jag hade föräldradockor och sen hade jag en bebisdocka som inte alls hörde till Lundbyfamiljen egentligen, men den fick bo där i dockskåpet ändå. Den var ungefär hälften så lång som de vuxna, trots att den skulle föreställa en 2-månadersbebis. Well-well, vad gjorde det? Det gick så bra att leka ändå!

Gudfadern

2011-03-22T17:45:00.005+01:00

Francis Ford Coppolas film Gudfadern (1972) var definitivt ingen barnfilm, och även om jag inte såg den på bio när den kom, så fick jag nog se den alldeles för tidigt. Minns nämligen väldigt tydligt hur jag förfasades av det avhuggna, blodiga hästhuvudet som maffian lagt i en fiendes säng som en varning. Den bilden etsade sig fast på näthinnan, och det var väl det största intrycket av filmen på den tiden.

Senare har jag såklart sett om filmen, och haft en helt annan behållning av den.

Könsrollerna

2011-03-22T17:22:00.005+01:00

Ja, på 70-talet visste vi fortfarande vem som gjorde vad hemma. Det var mamma som skötte hemmasysslorna och pappa som jobbade in stålarna. Inga konstigheter. Även om pappaledigheten (eller rättare sagt föräldraförsäkringen) infördes i början av 70-talet, så var det nog fortfarande mammorna/kvinnorna som stod för det största lasset därhemma. Men de hade ju i alla fall lite hjälp på traven av t ex Husmoderns Köksalmanack.

Värmepapiljotterna

2011-03-22T17:06:00.003+01:00

När mamma skulle bli fin i håret tog hon fram boxen med värmepapiljotterna. Man tryckte in elkontakten i väggen för att värma upp de hårda plastpapiljotterna, och sedan virade man in dem i sitt hår och fick hyfsat beständiga lockar.

Chokladcigaretterna

2010-11-13T13:49:00.006+01:00

Ja, vi 70-talsbarn fick röka när vi var små. Alla rökte. Chokladcigaretter.

Lucky Strike var märket som gällde. Idag kan man ju kanske tycka att det var helt galet, att godis för barn fick se ut på det viset, men vi rökte glatt på, och gott var det. Man hade noga kollat in hur ciggisen skulle hållas i, mellan pek- och långfingret. Och så sög man på ciggen sådär lite lagom länge. Kisade lite när röken kom i ögonen. Hehe. Fjantigt.

Sen tröttnade man på leken, rev upp det vita pappret runt ciggen och åt upp den lilla chokladstumpen.

Fluorsköljningen

2010-10-26T22:05:00.006+02:00

Någon gång emellanåt dök fluortanten upp i skolan, iklädd en vit rock, och med sina färgglada små plastmuggar på en vit plastbricka. Då var det alltså dags för fluorsköljningen. No mercy - det var bara att ta sin mugg, sluka i sig vätskan, låta den skölja runt i munnen och sedan:

1) inte gå och spotta förrän fluortanten sagt ok

2) inte svälja

3) inte börja skratta

Fluortanten var inte speciellt populär. Inte ens då när det var "god" smak på fluoret. Har för mig att det exempelvis var citronsmak ibland; men detta kan vara en önskedröm. Får nästan lite kväljningar när jag tänker på det här; men jag gissar att man överdrev lite. Det var liksom inte coolt att tycka att fluorsköljningen var något annat än vidrig.

Farbror Frippes skafferi

2010-10-24T09:02:00.004+02:00

I tv-programmet Farbror Frippes skafferi (från 1976) fick man se tecknade filmer, som på ett märkligt vis låg och väntade i de små burkarna i skafferiet.

Farbror Frippe bara tog fram någon rolig burk, öppnade locket med sin kluriga min, och vips var filmen igång. As simple as that - men man gillade det!

Pelle plutt-ramsan, som låg i en av burkarna, minns jag mycket väl

Pelle plutt-plutt-plutt

tog ett skutt-skutt-skutt

över ån-ån-ån

tappa tån-tån-tån

In i kammar'n

efter hammar'n

spika fast den lilla tån

Turistsouvenirerna

2010-10-23T14:45:00.005+02:00

I min familj restes det en del ner till Medelhavet. Spanien var väldigt populärt. Mallorca var väl ett hyfsat nytt och hett turistmål att besöka. Jag fick såklart inte följa med på resan förrän jag blev lite äldre, men vilken tur: mamma kom alltid hem med en massa fina souvenirer i present! Var det inte spanska flamencodockor i underbara klänningar, så var det kanske ett par lurviga tjurfäktningslansar, en vinkaraff med guldtrådsnät, en tallrik med turistortens namn (att ha på väggen). Eller ett par flamencokastanjetter. Härliga saker som dessutom visade att det minsann fanns globetrotters i familjen!

Receptlådan

2010-10-23T14:38:00.006+02:00

Den här bruna lådan, fylld med diverse sköna recept, fanns inte bara hemma i 70-talsköket, utan min kära mor såg till att spara ihop till en egen alldeles egen låda. Till mig alltså.

Receptkorten kom i buntar i brevlådan. Inte i nummerordning såklart, utan lite hipp som happ. När man bläddrar igenom recepten så ser kanske 10% av maträtterna aptitliga ut. Säkert är de goda allihop, när man väl lagar dem... men bilderna gör verkligen inte att man blir exhalterad över rätterna direkt!

Eller... sugen på lite kycklingaladåb kanske?

Richard Scarry-boken

2010-10-02T14:44:00.003+02:00

Vilken fantastisk bok - Richard Scarrys "Allting runt omkring" (Rabén & Sjögren). Jag kunde bläddra i den och titta på de fina och bra tecknade bilderna hur många gånger som helst. Tröttnade aldrig på den!

En mycket pedagogisk bok dessutom, med tecknade djur i vardagliga situationer, med text (som jag visserligen antagligen inte kunde ta till mig till 100%, men i alla fall...) som beskriver vad varje bild föreställer. Om jag måste välja en favoritbok från tidigt 70-tal, så blir det tveklöst denna.

Västkustsalladen

2010-10-02T14:33:00.005+02:00

Småfestligt hemma en kväll... ja, då kunde det bli västkustsallad.

Ingredienser:

isbergssallad

räkor

gurka

tomater

sparris

musslor

ärtor

champinjoner

Mamma gjorde alltid en egen dressing till, en med ganska mycket vitlök. Och så fick man en bit baguette till.

En kompis som var över och åt detta hos oss en gång blev alldeles förfärad över att vi hade musslor i salladen. I hennes familj brukade de ha dem som bete när de fiskade. Själv var jag nog inte heller dödsförtjust i just musslorna, men gillade Västkustsallad rent generellt.

Träskorna

2010-10-02T14:21:00.004+02:00

Det var mycket träskor under hela 70-talet. Alla möjliga färger och mönster. Ett tag ville man gärna ha platå, vilket var livsfarligt - man kunde ju bryta fötterna. Så sådana fick i alla fall inte jag. Men mamma fick minsann ett par svarta platåträskor med blommor i reliefmönster på. Orättvist. Stapplade runt lite med dem hemma och önskade att de var mina.

Sådana här flätade med remmar ville jag också ha, och dem fick jag inte heller, av någon anledning. Däremot fick jag ett par andra i beige, som hade någon slags fransar och sheriffmärke i guld (!) på. Det var nog egentligen killträskor att leka cowboy i, men det spelade visst ingen större roll, för jag tyckte de var fina.

Tuggummikulorna

2010-09-30T21:48:00.008+02:00

Jag har ett vagt minne av de här tuggummikulorna; de som man köpte i en lååång, avlång förpackning, där varje tuggummi låg i ett eget genomskinligt plastfack, i en lång rad... eller hur man nu ska förklara det. Man klämde ut ett tuggummi i taget, och de var blå, knallrosa och vita.

Just den där förpackningen som de låg i var det som var så väldigt speciell, eftersom den var så låååång.

Mumintrollen

2010-09-30T18:46:00.004+02:00

Säg Mumintrollen och jag får lite obehagliga rysningar längs ryggraden. Fortfarande idag kan jag känna lite ångest när jag tänker på dem. Jag tycker inte alls att de är söta, eller känner några som helst positiva vibbar kring de här figurerna. Vet inte om det är någon annan som minns det, men på tidigt 70-tal så sändes en variant av Mumintrollen på tv där de spelades av människor med mumindressar på sig. Och stora muminhuvuden. Skådespelaren Lasse Pöysti var inblandad i det här (tror han var muminpappan). Så långt allt hyfsat ok.

Men. Halvvägs in i programmet tar alla skådespelarna av sig de där muminhuvudena, och avsnittet fortsätter med muminfigurerna... fast med människohuvuden! Vilket ju blev jättekonstigt. Jag förstår fortfarande inte varför de valde att spela in programmen så. Det kanske blev svettigt därinne i muminhuvudet. Men kunde de inte ta en paus då och fortsätta inspelningen senare? Eller stå ut, helt enkelt? Lite taskigt att förstöra muminkänslan sådär.

Nöt-Crémen

2010-09-19T15:30:00.006+02:00

Bara jag ser den här förpackningen, så kan jag känna den lena och goda nötsmaken i gommen. Mmm! Det bästa med Nöt-Crémen är att den finns ju forftarande kvar i samma skepnad! Enligt gammal sed (från 70-talet då), så öppnar man den såklart med tänderna, och hoppas på att den där plastflisan man får loss är exakt lagom stor, så att man kan klämma ut lagom mängd åt gången. Lagom mängd förresten; den ger ju helt klart mersmak för det är lite för lite i den där förpackningen!

Och jag kan leva med det där konstiga sättet de har att skriva Nöt-Créme på... jag kan det. :)

Herbie

2010-09-15T21:35:00.005+02:00

Jag gillade verkligen Herbie! Den Herbie-filmen jag rent spontant minns bäst var Herbie i Monte Carlo, som kom 1977. Där är den lilla folkabubblan med i rallyt, och diamanttjuvar har gömt sitt byte i Herbies bensintank. Eller var inte diamanterna vid något tillfälle i Herbies strålkastarögon också?

Fonduen

2010-09-15T21:21:00.003+02:00

När det var extra festligt därhemma åkte fonduegrytan fram. Det var inte ofta, kan jag säga, för mamma gillade inte att det blev så osigt och flottigt i hela köket och matrummet... ja, kanske hela lägenheten förresten. Jag tyckte nog annars att det här konceptet var lite kul. Särskilt som alla fick varsin egen färg på stickan man höll reda på sin köttbit med. För det var kött vi hade i grytan; alltså aldrig jordgubbar i choklad eller bröd i ost eller andra mer extravaganta experiment.

Couronnespelet

2010-09-12T12:33:00.006+02:00

Vi hade ett Couronnespel hemma, och jodå, visst fick jag vara med och spela ibland. Couronne är som biljard fast ändå inte, liksom. Man är två som spelar och har varsin färg (röd eller grön) på träringarna, som ska stötas ner i hålen i hörnen med hjälp av en kö. Har för mig att det fanns en gul, lite större ring också. Den hade man emellan och den fick inte åka ner i hålet. Har inte sett ett sådant spel sedan 70-talet faktiskt, men det kanske finns de som spelar det än? Ganska kul egentligen!

För mig var alltid det här med spel och barndom förknippat med att jag just "fick vara med". Jag vann aldrig. Aldrig! Som lillasyster till två 10 och 15 år äldre bröder fick jag nöja mig med att vara nån variant av störande moment bara. Men jag var glad ändå. Ungefär så.

V-jeansen

2010-08-28T08:51:00.006+02:00

Alla hade coola v-jeans, där byxbenen fladdrade runt vristerna. Kanske inte den tydligaste bilden att illustrera detta med, men man ser väl att det inte är några stuprörsbrallor vi pratar om här. (notera förresten även Dialog-telefonen uppe på hyllan)

En ångestframkallande grej med v-jeansen var att byxbenen ofta fastnade i mellan kedja och kedjeskydd när man var ute och cyklade. Kommer fortfarande ihåg den där panikkänslan när ett byxben kilat sig fast och cykeln helt plötsligt blev helt omanövererbar. Gick varken att bromsa eller trampa vidare, och av någon anledning lyckades man alltid trilla åt fel håll. Sen fick någon vuxen komma och hjälpa till med att joxa ut byxan från kedjan så man kunde fortsätta.

Puch-mopeden

2010-08-19T00:07:00.005+02:00

Jag var för liten för att ha moped på 70-talet, men min storebror hade en. Efter lite googlande har jag kommit fram till att det nog var en Puch Racing, årsmodell -75 (cirka). En gång fick jag skjuts till lekis, och fick då sitta framför honom och hålla i mig i tanken. Lekis låg hela 400 m hemifrån, och jag var hur nöjd som helst över den här åkturen. Det var inte alla som fick åka moppe till lekis!

Miniskidorna

2010-08-17T21:53:00.006+02:00

Miniskidor kom absolut INTE på fråga. Inte för min del i alla fall. De var livsfarliga; man kunde bryta båda benen. Eller antagligen alla ben i kroppen. Det var ett otvetydigt "NEJ!". På den nivån att man inte ens tjatade. Man hörde att det inte var någon idé.

Så det blev alltså aldrig några miniskidor för mig. Men ett par tuffare individer i pulkabacken hade naturligtvis. Jag hade insett att de var så farliga så jag inte ens frågade om jag fick prova dem. Nöjde mig snällt med att titta på de fina ränderna som miniskidorna lämnade efter sig i snön.

Simon i ritlandet

2010-08-16T21:22:00.009+02:00

Kommer ni ihåg Simon - den lille killen som ritade saker med sin krita? Det gör knappt jag, men någonstans minns jag ändå den här lilla figuren lite grann.

Glad trudelutt i vinjetten. Sen hade han sitt eget lilla ritland bakom ett plank, som han också själv kunde gå in igenom. Genom att rita nya saker löste han diverse problem som uppstod där.

Han kändes lite lillgammal den där Simon och såg ut som klassens snille med sina glasögon.

Varma mackor med tonfisk

2010-08-16T19:36:00.006+02:00

Skivad formfranska. Lite smör på (Rödgul extrasaltad Bregott, om vi pratar mitt 70-tal). Tonfisk från konservburk (mosad). Och så ost ovanpå. In i ugnen 10 minuter - klart! Svårare än så behövde det inte vara.

Jag vet inte varför, men just tonfiskvarianten av varma mackor har jag nog knappt ätit sen dess. Inte för att det inte är gott, men... ja, det är ett annat årtionde. Eller?

Grease

2010-08-16T00:04:00.003+02:00

Jag vet inte om Greasefilmen var barnförbjuden (kan den verkligen ha varit det??), men den såg jag aldrig då på 70-talet. Däremot fick jag skivan, och den snurrade ofta på skivspelaren. Det kan också ha varit så att det var brorsans skiva, som jag lite smidigt övertog.

Summer Lovin´var favoritlåten, och jag rodnar nästan när jag tänker på hur min "so-called-English" måste ha låtit när jag sjöng med. Jag kan ju helt ärligt erkänna att texten på mitt vis inte var riktigt så här:

Summer lovin' had me a blast

Summer lovin' happened so fast

I met a girl crazy for me

Met a boy cute as can be

Summer days driftin' away, to uh-oh those summer nights

Däremot klarade jag galant av följande:

Uh Well-a well-a well-a huh

Bernard & Bianca

2010-08-15T23:55:00.003+02:00

1977 släpptes den tecknade Walt Disney-filmen om de två modiga musfigurerna Bernard & Bianca. De som räddade Penny-flickan ur träsket. Eller ur en grotta var det kanske? Från Madame Medusas onda klor, hur som helst. Jag älskade den här filmen och hade till och med en Bernard & Bianca-affisch fastklistrad på dörren till mitt rum.

Pappaledigheten

2010-08-15T11:06:00.002+02:00

I slutet av 70-talet infördes pappaledigheten i Sverige. Försäkringskassan hade då en kampanj där man kunde se den här bilden med den tuffe, muskulöse tyngdlyftaren Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren glatt hållandes en liten bebis i famnen. I snygg och modern Sverigetröja, dessutom. Det skulle locka andra balla killar till att stanna hemma med sina avkomlingar, men vad jag har förstått så hade pappaledigheten inte så värst stor genomlagskraft då.

Känner igen bilden, men kan inte påminna mig om att den gjorde speciellt mycket intryck på mig. Ämnet var väl inte så aktuellt kanske. Nu tänker jag mest på att Hoa-Hoa hade så mycket ulligt, krulligt hår på den tiden! Those were the days...

Sockerförpackningen

2010-08-08T20:35:00.003+02:00

Mm, på 70-talet fick vi fortfarande vårt socker från SSA - Svenska Socker Aktiebolaget. Inget Dansukker då inte. Jag hade socker i mitt te på den tiden. Uuuh.

Hopprepet

2010-08-08T20:08:00.005+02:00

Hopprepet var neonfärgat/vitrandigt med neonfärgade handtag. Orange, grönt eller rosa.

Man hoppade själv med sitt eget hopprep, eller så hoppade man släng om man var fler än 2. Då stod nämligen 2 personer och vevade det långa slänghopprepet, och så stod övriga på led och sprang in och hoppade. Man gjorde olika serier. Tror något gick ut på att man hoppade siffrorna från 0 (då man bara sprang igenom) och sen 1-2-3-4-5-6 gånger... osv, innan man hoppade ut.

Jag hade bland annat ett grön/vitrandigt hopprep med rosa handtag. Något slags gummimaterial som var glansigt och fint när det var nytt, men sedan såklart blev matt så fort man börjat använda det. Om man lekte häst med sin cykel (vilket man gjorde), så kunde man knyta fast hopprepet som tyglar på styret.

Björnklistret

2010-07-30T23:33:00.007+02:00

Jag pysslade mycket med bokmärken när jag var liten. Precis när jag började hålla på med dem, så förstod jag inte bättre än att jag med hjälp av björnklister klistrade fast dem i ett litet album. Senare blev det svårt att byta dessa bokmärken med andra, som man ju ville göra.

Björnklistret var en vit massa i en grön burk med vitt lock och en liten röd plastpensel, som låg i ett eget litet rör, inkorporerat i burken. Har inte hittat någon bra bild på hur det såg ut, så jag gjorde en egen, som jag minns att det såg ut. Det man annars bäst kommer ihåg av det här klistret är ju såklart mandeldoften; som gjorde att man nästan (?) ville smaka på det!

Blomkrukorna

2010-07-25T23:04:00.007+02:00

Eller ja... blomkrukorna?

Jag vet inte riktigt vad vi ska börja med när det gäller den här bilden från vårt vardagsrum alldeles i början av 70-talet. Den senapsgul-beige-brun-grön-vit-randiga soffan kanske? Eller de bruna gardinerna? Den skrik-oranga lampan, som inte alls passar in? Den tacky fontänen, som nog hängt med från 50-talet?

När jag tänker efter är kanske blomkrukorna det finaste här, även om inte en enda är lik den andra. Det var antagligen meningen så.

Den där fontänen förresten. Mycket rolig sak att leka med! Man kunde dra fingrarna genom strålarna. Täppa till ett av hålen där vattnet kom ut. Senare även (fel)rikta de olika strålarna genom att vrida till lite på de vita plastplupparna. Oanade möjligheter med denna fontän! Det enda kruxet var att jag sällan fick vara ifred när jag hanterade den.

Nu vinkar jag hejdå på några dagar - det var nog mest det jag ville säga!

ICAnder

2010-07-25T22:35:00.006+02:00

Närmaste matbutiken vi hade var en ICA-affär, som låg ett par hundra meter från där vi bodde. (smått luddigt med avståndet här, för allt känns ju lite längre bort när man är liten). Men nära, hur som helst. Mamma berättade att hon sett ABBA-Agnetha handla där, för de i ABBA bodde ju också i Vallentuna, som vi. Fast det var när jag var för liten för att förstå grejen. Typiskt.

Eftersom det ju inte fanns någon tv-reklam, så profilerade sig ICA med herr ICAnder och fru MonICA i annonserna och på plastpåsarna. Man såg deras glada nunor överallt! Notera de brunoranga outfitsen.

Egentligen ville ICA ha Sune Mangs som sin reklamsnubbe, men han var för dyr, så man fick teckna en figur som liknade honom istället. Tror det blev bättre än "originalet" faktiskt.

Svenska MAD

2010-07-25T19:45:00.007+02:00

Min storebror läste Svenska MAD. Och därmed jag också. Eller jag tyckte i alla fall om att bläddra igenom den. Serierna (oftast svartvita) var lite för jobbiga att läsa, och jag fattade dem sällan, för de var väl parodier på sånt jag inte sett innan.

Men jag tyckte att nåt som hette "Avsnoppande svar på dumma frågor" var roligt, och så gillade jag de där färgglada bilderna på sista omslagssidan, som man kunde vika så att de föreställde något helt annat än det man såg från början.

"Får jag låna din MAD?", sa jag, och uttalade det "Madd" och inte "Määd". Gick bra ändå.

"Vadå, jag dyster?", som Alfred E. Neuman skulle ha sagt.

Tips och frågor

2010-07-25T10:57:00.002+02:00

Jag vill gärna ha just dina synpunkter angågende V-jeans och 70-talet!

Kan vara tips på sådant som jag ännu inte tagit upp, eller kanske något du vill fråga om. Något som inte verkar stämma, eller något som är bra, dåligt, trist, galet... vad som helst!

Jag är tacksam för alla varianter av bidrag! :)

Krumelurfåtöljen

2010-07-25T09:58:00.005+02:00

Vi hade väldigt, väldigt mycket orange hemma hos oss under det tidiga 70-talet. Orange heltäckningsmatta, oranga gardiner, orange duk. Och i min storebrors rum fanns IKEA-fåtöljen Krumelur (formgiven av Karin Mobring) i exakt samma orange-vita färgställning som ovan. Den kostade förresten 68:- då (1972).

I fotoalbumet finns en bild på mig i knallorange plyschsparkdräkt på en säng med orange överkast. Galet!

Till och med kaffebryggaren från Krups och hushållsapparaten från Kenwood var oranga. Och när jag tänker efter så var ju det i slutet av 70-talet. Men de hade kanske hängt med, helt enkelt. Det var inte lika mycket köp-släng då som nu; inte hos oss i alla fall, utan även lite slit däremellan också.

Klotet

2010-07-24T21:50:00.005+02:00

Klotet var ett UR-program från 1973 där man fick lära sig en massa intressanta saker på ett mycket pedagogiskt sätt av Tage Danielsson (i strumplästen) och Ulla Danielsson (barfota), bland en massa runda kuddar och en stor mjuk jordglob som hängde och dinglade bredvid dem. Härligt murriga, tidsenliga färger på all textil!

De hade kontakt med en Andersson, som satt på månen och hade ruggigt dålig koll på saker och ting. Honom fick man varken höra eller se, men via Tage och Ulla (som alltså på något mystiskt vis hörde honom inuti sina huvuden) ställde Andersson en massa nyfikna frågor, som besvarades.

Sången från signaturmelodin:

Jorden till månen, hallå hallå

Andersson nu ska du titta på

här stiger upp i himlen blå

tv-program till dig

Titta på jorden, så ser vi ut

Lotta och Jesper och Stina och Knut

och vad det här är för mystisk grej

det ska vi lära dej

Jodå, det här programmet tittade man absolut på, och kunde till och med känna sig lite smartare än den där Andersson emellanåt!

Kinarestaurangen

2010-07-24T21:01:00.005+02:00

Ibland när det skulle ätas fint ute, så åkte jag, mamma och låtsaspappan in till stan och åt på kinarestaurang. Det var väldigt exotiskt. Inredningen på restaurangen såg ut ungefär som nu, och rätterna också. Skillnaden var väl att det var nytt i Sverige då.

Men vi åt faktiskt inte "Fyra små rätter", utan alltid något som då hette "Familjelycka". Det var en rätt som innehöll lite allt möjligt... fläskfilé, räkor, kyckling, biff och grönsaker. Alla tog från samma stora fat till sin egen tallrik.

När vi alla tre skulle fira mammas och låtsaspappans förlovning (de köpte sina guldringar, jag fick en jättefin nyckelring i form av en prisma"diamant,"med mitt stjärntecken i), så gick vi efteråt och åt "Familjelycka" - såklart. Vilken fest!

Penntrollen

2010-07-24T20:24:00.006+02:00

Penntrollen var egentligen rätt fula små troll. Det fanns både sådana som man just satte på toppen av blyertspennan; de var nakna, och andra lite större varianter som man kunde leka med och som hade någon variant av klädsel i filttyg. Som sagt, rätt fula, men de såg ju i alla fall glada ut. Jag hade både en pennvariant och ett större, ca 10 cm högt, troll.

Polaroidkameran

2010-07-24T09:28:00.010+02:00

Det närmaste dagens digitalkamera man kunde komma på 70-talet var polaroidkameran.

Man matade in en kassett i kameran, och efter att man tagit fotot, så tog man ut det och då var det vitt. Efter någon minut (voilá!) hade bilden framkallats och man kunde se vad den föreställde. Häpnadsväckande!

Bilden var fyrkantig med en vit ram, och kvalitén var inte direkt den bästa. En rätt väsentlig skillnad mot digitalkameran var att här gick man minsann inte runt och knäppte bilder hur som helst, för de där fotopapprena var jättedyra.

Pappa fick låna en polaroidkamera från sitt jobb och jag och dockan Kaija fick följa med på båtmässa och bli fotade tillsammans med båtarna. Noterar att jag har gula tennisskor som ser ut som dagens låga Converse på mig.

The Boppers

2010-07-23T20:11:00.004+02:00

The Boppers "Goodnight Sweetheart" var en såå himla bra låt! Tyckte jag i alla fall när jag lyssnade på deras LP "Number 1" (som jag hade själv) 1978. Att det var en cover hade jag såklart ingen aning om, och det hade nog inte spelat någon som helst roll.

Senare såg jag dem live på Jamtli i Östersund, men det var nog 1980. Kan ha varit 1979 också. Då hade väl den värsta Boppersfebern avtagit, men när de nu kom till stan där jag råkade bo just då, så...

Tuborg - hvergang

2010-07-22T22:38:00.006+02:00

Även om man själv var rätt långt ifrån att börja dricka öl, så figurerade ölburkarna ändå någonstans i periferin. För visst hade man koll på Tuborg och "Hvergang-Perikles". Den här burken var tveklöst den roligaste; färgglad och med en tecknad figur! Kommer också ihåg att min storebror gjorde långa kedjor av ölringarna som han hängde upp på väggen. Antagligen väldigt ballt (mycket frekvent använt ord på 70-talet).

Som klistermärkssamlare hade jag såklart ett Perikles-klistermärke. Förmodligen ett av de roligare märkena, med tanke på att andra märken var typ bensinmacksreklam och liknande.

Fruit of the Loom

2010-07-20T23:42:00.004+02:00

Kommer ihåg att jag ville ha en cool t-shirt med Fruit of the Loom-tryck. De såldes tydligen i burkar, men det hade jag ingen koll på för jag fick ingen sådan. Ingen en ny i alla fall. Tror jag däremot att jag fick ärva en när coolhetsfaktorn - tyvärr - redan hunnit lägga sig.

Juicy Fruit

2010-07-20T21:48:00.007+02:00

Det tuggummi jag tänker på när jag tänker 70-tal är otvivelaktigt Juicy Fruit. Det långsmala, räffliga, mjuka och lite mjöliga tuggummit kändes fint att knöggla in i munnen. Smaken var sedan god i ungefär 40 sekunder, och efter det ville man bara spotta ut tuggummit. Av den anledningen har det inte blivit så många Juicy Fruit de senaste 30 åren eller så. Men då var det gott! På Buttericks hade de en plojgrej som såg ut som ett Juicy Fruit-paket och fungerade som en råttfälla, fast för fingrar.