måndag 24 juni 2013

Kalaspuffarna

Kalaspuffar. Puffade vetekluttar med honung och socker på. Så här minns jag den förpackningen. Jag tror att det var små plastöverraskningar i paketen också. Leksaker alltså. Anledningen till att jag inte riktigt vet är att vi aldrig hade Kalaspuffar hemma hos oss, men ibland provsmakade jag hos kompisar eller på dagis. Gillade dem inte - alldeles för söta för min (morgon)smak!

Min Bokstavsbok

Min Bokstavsbok fick man i skolan; i 1:a klass. Pärmen var i plast, och på insidan fanns det en massa små plastfickor. I plastfickorna fanns sedan alla alfabetets bokstäver på små lappar i tjockare papper. Om jag inte missminner mig, så var konsonanterna svarta och vokalerna röda.

Bokstäverna använde man till att skriva ord med. Man plockade ut de bokstäver man behövde, skrev sina ord, och pillade sedan ner dem på rätt ställe i plastfickorna igen. Skrivträning, helt enkelt! Jag kan ännu minnas plastlukten fån bokpärmen.

måndag 10 juni 2013

Navborstarna

Navborstar på cykeln på 70-talet... jätteviktig detalj! Jag skulle nog säga att de var mer för prydnad än för att hålla rent navet. Det sistnämnda fick man lite på köpet bara.

Vet inte riktigt hur vanligt det var att tjejer hade sådana på sina cyklar, men jag hade i alla fall det. Den vanligaste färgkombinationen var röd-gul-blå, men jag hade den lite mer ovanliga röd-grön-blå.

Vad mycket man cyklade då när man var liten förresten! Tycker man cyklade runt mest hela tiden. Satte hopprep på styret och låtsades att cykeln var en häst och såna grejer. Sen kunde man få cykeln besiktad i skolan varje år. Hade den fungerande lysen, reflexer och ringklocka, så fick man ett klistermärke som man satte på stänkskärmen därbak: "Säker cykel". Inte för att det riktigt har nåt att göra med navborstarna, men så var det i alla fall.

Come and see us

Jag var väldigt fascinerad av diverse språkprogram på tv, långt innan det var dags att lära sig nya språk i skolan. Så jag tittade såklart på de fyra ungdomarna i engelskakursen Come and see us (1977). Kan också ha berott på att man tittade på allt som på något sätt kunde vara riktat mot barn, yngre eller äldre. Det fanns ju liksom inte lika många barnprogram på tv då, som det finns nu.

Huvudpersonerna i Come and see us dansade någon variant av märklig, synkroniserad dans i introt till programmet, med sina härliga v-jeans. När musiken var slut, steg de fram och ropade Come and see us! och sen ropade de sina namn i tur och ordning: Martin! Carol! Janet! Alan!

Utseendefixerad var man tydligen på den tiden, för jag minns bestämt att jag tyckte att den blonda Janet var sötast av tjejerna. Hon hade så långt, fint hår. Och det var fortfarande så att det var tjejerna som var viktigast; det var dem man jämförde sig med. Möjligtvis var Alan lite söt också. Den blonde, såklart. Inte glasögonormen.

Vet inte hur mycket jag förstod av programmet, men lite snappade jag väl upp, gissar jag. Det var 20 minuter långa episoder, otextade och inte töntigt pedagogiska (som ett annat språkprogram som jag också tittade på, som jag säkert återkommer till).

Loppan

Loppan - en pappersgrej man lekte med. Man vek ihop den av ett vitt, fyrkantigt papper, genom att hörnen veks in mot mitten och sen vände man på pappret och vek ihop hörnen in mot mitten igen. Sen var det bara att öppna upp loppan och måla de olika flikarnas fält med fina färger. Slutligen skrev man olika saker på flikarna under varje färg. Det kunde stå saker som att: "Du är söt" eller "Du är dum".

Jag var väldigt noga med att det blev färger som "passade ihop" som syntes tillsammans när man sedan skulle vika upp loppan; eftersom det var två färguppsättningar, med fyra färger i varje grupp. Därför var det ett viktigt moment, det där med att färglägga.

Efter att loppan var färdigkonstruerad, så gick man till en person med loppan i händerna och sa: "Säg en siffra!". Om personen ifråga t ex sa "sju", så flippade man sju gånger med loppan, och sen var nästa fråga "Säg en färg!" (av de fyra som då syntes) och så läste man då budskapet under den färgen.

Det låter ju kanske halvkul, men jag ägnade nog en del tid till loppor. Man kunde ju vara olika kreativ i färgläggningen där... eller med texterna.

måndag 29 april 2013

Spisen


Vi bodde i en rätt nybyggd bostadsrättslägenhet under början av 70-talet. I köket fanns det en sådan här, förmodligen modern, Kockums-spis. Om jag inte minns fel, så var vår spis vinröd med vita knappar, alltså tvärtom mot den på bilden här. Snyggt.

De där spiralslingorna kom alltså värmen i, och sen var det som en triangelhållare där under i skålen, som höll upp spiralen på plats. Man kunde vinkla upp spiralerna och ta bort trianglarna när man skulle komma åt att rengöra där.

Jag höll väl inte på med spisen direkt, utan det handlade för min del nog mer om ockulär bevakning, när mamma lagade mat eller bakade. För det var ju hennes "jobb", pappa höll inte heller på där.

Nya Finans

Algas Nya Finans-spel. När det hittade hem till oss i slutet av 70-talet kunde gamla Monopol slänga sig i väggen för min del. Jag ville bara spela Nya Finans hela tiden - med gratifikationer, slå båda tärningarna om man hade bil, Goda tider, obligationer och aktier. 

Aktier ja. Som jag uttalade precis som det stavades: a-k-t-i-e. "Jag vill köpa en såndär a-k-t-i-e!" För att inte tala om när det var "hausse på börsen". You can just imagine... Men kul var spelet i alla fall!


fredag 25 januari 2013

Snickarbyxorna

Åh, snickarbyxorna! Tror att märket helst skulle vara Lee. Eller var det kanske Frisco eller Wrangler? Inte riktigt säker här. Viktigt med alla detaljer, såsom öglan på sidan som hammaren skulle hängas i, och den där avlånga fickan på andra sidan. Det var nog i slutet av 70-talet som de var inne. Kanske -77? Hur coola som helst!

Jag hade tjatat på att få ett par, men inte hunnit få några. Då hände det sig så, att när vi var i stan en gång med mamman och låtsaspappan, så kissade jag på mig trots att jag var alldeles för gammal för det. Skäms nästan än idag när jag tänker på det. Mamma fick springa in på Hennes & Mauritz och köpa ett par snickarbyxor (!) till mig. Och även om märket inte var Lee och trots att de var i brun manchester och inte jeanstyg, så var jag ändå hur nöjd som helst. Vi fick springa in på låtsaspappans Televerks-kontor, som låg ovanför Gallerian, så jag fick tvätta av mig och byta om. Mycket stolt över brallorna, mindre stolt över incidenten. Kan än idag inte förstå att mamma "premierade" mig med de efterlängtade snickarbyxorna!