Skridskoskydden ja. De var av trä. Ja TRÄ. De fanns i en färg - ljusblå. Längst fram, en liten krok i metall, där man stack in skenans spets. Sedan skulle skenan också in i den smala springan. Om man hade fått lite grann snö eller frost på skridskon var det rätt knepigt. För tjejskridskor (aka konståkningsskridskor) var det sedan skruvar därbak. De här skydden lossnade hela tiden; verkligen hela tiden. Helt omöjligt att få dem att sitta på bra. För hockeyrör istället en hake, som man låste fast skydden med. Kanske att de satt på något bättre?
Jag åkte en del skridskor, och gillade det, trots att jag inte var någon stjärna. Lärde mig att åka på vita skridskor utan taggar, och sedan avancerade jag till hockeyrör. När jag sedan ville ha riktiga vita konståkningsskridskor med taggar dalade min skridskokarriär rätt snabbt. Det var helt omöjligt för mig att åka på/med taggarna. Vi slipade till och med bort nån tagg, men inte hjälpte det. Med blåslagna knän fick jag se mig besegrad och hockeyrören var tillbaka på mina fötter. Vilket jag såklart inte kände mig helt nöjd med, då jag ju ville vara en isprinsessa.
