Black Beauty

 

Black Beauty, tv-serien som sändes i svensk tv 1978 och som handlade om en vacker kolsvart häst, och dess äventyr med barnen på gården där den bor, i 1800-talets England. Handlingen är berättad ur hästens perspektiv, och om hur orättvist man behandlade både hästar och emellanåt även människor. Men också mycket kärlek och hopp förstås. Allt löste sig alltid till det bästa till slut.

Jag, som så önskade att jag skulle vara (eller bli) en hästtjej verkligen älskade den här serien. Trots att jag inte ens red och dessutom var lite rädd för hästar. Men gillade dem väldigt mycket sådär på avstånd, och hade hästplanscher på väggarna och ville köpa hästskötargrejer så att jag hade, när jag väl skulle börja rida (vilket jag aldrig gjorde...). Men det gick ju jättebra att få tråna efter Black Beauty förstås! För självklart skulle man ju ha precis just en sån häst, om man fick.

Skridskoskydden

 

Skridskoskydden ja. De var av trä. Ja TRÄ. De fanns i en färg - ljusblå. Längst fram, en liten krok i metall, där man stack in skenans spets. Sedan skulle skenan också in i den smala springan. Om man hade fått lite grann snö eller frost på skridskon var det rätt knepigt. För tjejskridskor (aka konståkningsskridskor) var det sedan skruvar därbak. De här skydden lossnade hela tiden; verkligen hela tiden. Helt omöjligt att få dem att sitta på bra. För hockeyrör istället en hake, som man låste fast skydden med. Kanske att de satt på något bättre?

Jag åkte en del skridskor, och gillade det, trots att jag inte var någon stjärna. Lärde mig att åka på vita skridskor utan taggar, och sedan avancerade jag till hockeyrör. När jag sedan ville ha riktiga vita konståkningsskridskor med taggar dalade min skridskokarriär rätt snabbt. Det var helt omöjligt för mig att åka på/med taggarna. Vi slipade till och med bort nån tagg, men inte hjälpte det. Med blåslagna knän fick jag se mig besegrad och hockeyrören var tillbaka på mina fötter. Vilket jag såklart inte kände mig helt nöjd med, då jag ju ville vara en isprinsessa.

Mastermind

I slutet av 70-talet introducerades jag för Mastermind-spelet av min låtsaspappa, och det var ett av de spel vi spelade mest hemma efter det. Det var ett spel för två spelare, där den ena skulle lägga 5 pluppar av olika färger (eller ja, man kunde välja samma färg på flera också) och den andra sedan skulle gissa vilka färger som valts och i vilken ordning de placerats. Man gissade genom att lägga ut en rad, och sedan "rättade" den första spelaren raden genom att ge en liten svart plupp = rätt färg på rätt plats, eller en liten vit plupp = rätt färg, men på fel plats. Vi hade både originalformatet på bilden, som var kanske 30 x 15 cm stort, samt även ett litet resespel. Japp - det var en riktig favorit alltså!

Mariekexen

Så fort det vankades fika på någon mer allmän/offentlig plats eller tillställning på 70-talet, så bjöds det på blandsaft och: Mariekex. Alltid-alltid-alltid dessa Mariekex. Utan undantag. Guld-Marie hette de då, och låg förpackade i ett avlångt rödskimrande och guldigt paket. Man uttalade Marie med "e" i slutet, precis som det skrivs.

Kexen var ganska torra, men smakade i alla fall vanilj, så man kan inte säga att de var äckliga, men inte särskilt spännande heller. De gick an, helt enkelt. Men inte mer än så. Som 70-talsbarn var man liksom glad åt att det vankades fika, och drack snällt sin saft och tuggade i sig sin ranson Mariekex (oftast två stycken) utan att gnälla eller fråga efter mer.

Fisknätet

En av många heta inredningstrender på 70-talet var fisknätet, något som vanligen var uppsatt på vardagsrumsväggen. Eller kanske i tonårsrummet? I nätet hängde man upp olikfärgade glaskulor inlindade i någon slags makraméliknande snörkonstellation.

Hemma hos oss fanns inget fisknät; mina föräldrar började ju trots allt närma sig de 40 och var kanske inte så übercoola. Men hos familjen M, som vi umgicks med, där hängde minsann ett nät på väggen. Jag tyckte det var lite spännande och annorlunda. Kanske inte jättesnyggt, men lite roligt med de där färgade glaskulorna. Man fick liksom lust att klättra upp i nätet och titta närmare på dem.

Mjölken

Såhär fint var mjölkpaketet i slutet av 70-talet! Det var Ilon Wikland som hade tecknat de glada barnen; samma Ilon som illustrerat många av Astrid Lindgrens böcker.

Notera att paketet var lägre men istället bredare än dagens mjölkpaket. När man skulle öppna det fanns en flik på sidan som man rev av, och inte en plastkork att skruva upp. I många hem fanns en behändig behållare med handtag, antingen i plast eller metall, som man ställde mjölkpaketet i, så det var lättare att hälla mjölken ur. Hemma hos oss stacks det ibland ett hål med sax längst upp på paketet, vilket förmodligen gjorde att det inte kluckade ur mjölk lika snabbt (?).

Ungefär 2 kr kostade ett mjölkpaket, något som dåvarande statsminister Olof Palme tydligen inte hade koll på. Han råkade avslöja sin okunskap i massmedia, varvid mina muntergöksfavoriter (då) Hasse & Tage gjorde en sketch av detta, där den återkommande kommentaren var "VA? Det hade jag inte en aaaaning om!"

Det var en gång

1978 sändes "Det var en gång" - en fransk, tecknad tv-serie i 16 delar för barn. Den handlade om hur det var och funkade förr. 

Man gick rätt långt bak i tiden och förklarade på ett roligt sätt. Så roligt att jag faktiskt satt klistrad framför tv-apparaten. Det var allt från neandertalare och vikingar till franska revolutionen. Intressanta detaljer fick man berättat för sig av de här figurerna, med den vitskäggige lille figuren Mäster som den smartaste av alla. Kommer ihåg att det var en tidsräknare i form av en svartvit digital klocka som snurrade fram årtal i en rasslande fart.