torsdag 29 september 2011

Gomorron Sverige


Gomorron Sverige hade tv-premiär 1977, och det var Lennart Hyland som var programledare. Att programmet sändes tidigt på lördagmorgnar var inget som helst problem när man var 7 år; man var ju ändå redan uppe! Lennart var också vaken, och trallade glatt "Gomorron Sverige tingelingeling" i signaturen, medan live-orkestern i studion spelade.

Och hallå, det vankades ju till och med barninslag med en tävling där de med ett visst slutnummer i telefonnumret (som lottades fram varje gång) fick ringa in och vinna böcker och ryggsäckar och diverse sportgrejer! Efter tävlingen var det alltid tecknad film. Vill här poängtera att det fortfarande var hyfsat sparsamt med tecknade serier på tv. Det fanns liksom bara två kanaler att välja på, och barnprogrammen sändes 16.30 i 1:an och 17.30 i 2:an. Allt utöver detta var en grym bonus!

Så man satt där tålmodigt framför tv:n... och väntade på det där viktiga barninslaget i Gomorron Sverige. Under programmets gång kunde man få sällskap av mamma eller låtsaspappan. De var dock inte lika morgonpigga som jag och Lennart.

Spela kula


Vi spelade mycket kula på skolgården i 1:an och 2:an. Man hade stenkulor, glaskulor, porslinskulor och dankar, som var graderade i nämnd ordning. Stenkulorna var alltså minst värda, och dankarna värdefullast.

Man la en kula på marken (sanden) och så stegade man ett avstånd där kompisarna fick stå och kasta sina kulor för att försöka träffa den uppställda kulan, och därmed vinna den. Kastade man med stenkula fick man stå längst bort, och om man satsade på att kasta med porslinskula fick man gå längre fram. Självklart fick den som la ut sin kula på spel behålla alla kulor som kastades... tills någon träffade. Den som la ut sin kula kunde förresten också välja att bygga en liten pyramid med kulorna. Då fick kastarna stå ännu längre bort.

Mamma hade sytt en tygpåse med tygband, där jag kunde ha alla mina kulor. Jag hade fått ärva min storebrors fina kulsamling, som inkluderade stora dankar... som jag såklart spelade bort. Men det var kul(a) så länge det varade!

Godishalsbandet


Godishalsbandet - ett gummiband med små runda, pastellfärgade godisar, drog man över huvudet och hade sedan runt halsen. Hade man otur och drog för mycket i det, så gick gummibandet av och man hade de små godisarna överallt.

I bästa fall blev det bara kladdigt, för man stoppade ju en eller ett par godisar i munnen, sög lite på dem, bet av dem från bandet... och vips var det alltså just väldigt kladdigt. Detta skedde nog faktiskt varje gång. Men det gjorde inget; man gillade godishalsbandet ändå.

Påslakanen


Det här är ett typiskt påslakan á la 70-tal. Stora blommor. Gult. Brunt. Vi hade påslakan i samma mönster även i en annan färgställning; orange, gult och rosa. Inte diskret någonstans alltså, utan riktigt färgglatt och stora mönster var det som gällde! Undrar just om dessa kom från EPA, Obs... eller IKEA kanske? Mamma manglade alltid lakanen, så de var stela och omysiga tills man sovit en natt med dem.

Kalle Ankas bokklubb


En gång i månaden kom boken från Kalle Ankas bokklubb i brevlådan. Det var fina Disneyböcker med både kända och mindre kända berättelser. Modell stora, färgglada bilder och enkel text. Med andra ord precis sådana böcker man gillade i mitten av 70-talet. En tygdekal med klubbens emblem kom också med i något av paketen.

Djungelboken, Lady & Lufsen, Henny Penny (hönan som trodde att himlen skulle ramla ner för att hon fått en kotte i huvudet) och så Pingvinen som alltid frös är några av titlarna.

Som allt annat lättsmält, så konsumerades böckerna självklart om och om igen!

tisdag 27 september 2011

Mc Donald´s


Även om McDonald´s kom till Sverige och Kungsgatan i Stockholm redan i början av 70-talet (närmare bestämt 1973), så var det inte så att jag någon gång under min barndom åkte dit med mina föräldrar för att äta Happy Meal eller så. Och det beror kanske mest på att barnmåltiden Happy Meal inte lanserades förrän 1979, och vem vet om det ens hann till Sverige samma år.

Det jag ändå minns av McDonald´s var att mamma kom hem med en påse med pommes frites därifrån, som hon köpt i stan, och som jag fick smaka. Det var väldigt speciellt, av någon anledning (?!), och eftersom vi bodde en bit utanför stan (Vallentuna), så måste de ju ha varit både kalla och sega. Vi fick i princip aldrig pommes frites hemma i övrigt, eftersom mamma ansåg att det var onyttigt, så det kanske var därför jag var så uppspelt över de här Mc Donald´s-pommesen. Hamburgaren var tack och lov uppäten, så jag slapp i alla fall traumat med kall och trist köttfärs.

Sindy-dockan


Jag minns den så väl, julaftonen 1977. Vi hade ganska nyligt flyttat till ett nybyggt radhusområde i norrförorten. Men det var rätt oväsentligt. Det viktiga var att denna jul fick jag min första Sindy-docka i ett av paketen. Det finns en skön bild när jag i sjömansklänning pussar min kära julklapps-Sindy, och jag ska leta fram det fotot senare.

OBS! Här måste jag påpeka en viktig sak: Sindy är inte Barbie. Sindy är Sindy; en klass för sig! Ifall det nu är någon som inte redan har koll på detta faktum.

Min första Sindy hade långt blont hår och en ljusblå cape och en ljusblå hatt med gult band. Senare fick jag en mörkhårig Sindy i ballerinakläder, men den tog sig aldrig upp som favorit, trots snyggare dress.

Sindy fick ofta nya frisyrer och håret hennes borstades så hårt att några testar ramlade av. Mamma sydde fina klänningar och alla möjliga små kläder till henne och dem fick jag i julklapp ett annat år. Ja, det lektes väldigt mycket och länge med denna lilla blonda plastfigur!

Skärpet


Till de utsvängda brallorna var det under en period väldigt modernt att ha ett skärp med dubbla hålrader. Jag hade ett sådant som var knallgrönt och i mocka. Riktigt snyggt! Gissar att det måste ha varit någon gång i mitten av 70-talet.

tisdag 13 september 2011

Sesam


Sesam hade premiär i svensk tv 1976. Sjävklart satt jag, då 6 år, bänkad vid tv:n när det pedagogiska barnprogrammet med alla dockorna visades! Det var mycket med Ernie och Bert såklart... och en badanka de tjafsade om. Det blå och lurviga Kakmonstret var kul också!

Förresten. Den där badankan var nog från en snutt på LP:n, som jag också hade. Ernie ska ta ett bad och badankan är en viktig faktor i det hela. Minns också en story om en kycklingsmörgås, där man får höra ljudet av kycklingens galande (eller det är väl tuppens kanske?) när Bert säger "ska du ha en kuckelikuu-smörgås?". Och så Mah-Na Mah-Na-låten förstås! Hur bra som helst!

Jag lyssnade på skivan om och om igen, så när jag nu läser att ett titelspår på skivan heter Grover är rädd, så kommer jag direkt ihåg att han hörde mystiska ljud som sen inte visade sig vara farliga alls.