Björnklistret

Jag pysslade mycket med bokmärken när jag var liten. Precis när jag började hålla på med dem, så förstod jag inte bättre än att jag med hjälp av björnklister klistrade fast dem i ett litet album. Senare blev det svårt att byta dessa bokmärken med andra, som man ju ville göra.

Björnklistret var en vit massa i en grön burk med vitt lock och en liten röd plastpensel, som låg i ett eget litet rör, inkorporerat i burken. Har inte hittat någon bra bild på hur det såg ut, så jag gjorde en egen, som jag minns att det såg ut. Det man annars bäst kommer ihåg av det här klistret är ju såklart mandeldoften; som gjorde att man nästan (?) ville smaka på det!

Blomkrukorna

Eller ja... blomkrukorna?

Jag vet inte riktigt vad vi ska börja med när det gäller den här bilden från vårt vardagsrum alldeles i början av 70-talet. Den senapsgul-beige-brun-grön-vit-randiga soffan kanske? Eller de bruna gardinerna? Den skrik-oranga lampan, som inte alls passar in? Den tacky fontänen, som nog hängt med från 50-talet?

När jag tänker efter är kanske blomkrukorna det finaste här, även om inte en enda är lik den andra. Det var antagligen meningen så.

Den där fontänen förresten. Mycket rolig sak att leka med! Man kunde dra fingrarna genom strålarna. Täppa till ett av hålen där vattnet kom ut. Senare även (fel)rikta de olika strålarna genom att vrida till lite på de vita plastplupparna. Oanade möjligheter med denna fontän! Det enda kruxet var att jag sällan fick vara ifred när jag hanterade den.

Nu vinkar jag hejdå på några dagar - det var nog mest det jag ville säga!

ICAnder

Närmaste matbutiken vi hade var en ICA-affär, som låg ett par hundra meter från där vi bodde. (smått luddigt med avståndet här, för allt känns ju lite längre bort när man är liten). Men nära, hur som helst. Mamma berättade att hon sett ABBA-Agnetha handla där, för de i ABBA bodde ju också i Vallentuna, som vi. Fast det var när jag var för liten för att förstå grejen. Typiskt.

Eftersom det ju inte fanns någon tv-reklam, så profilerade sig ICA med herr ICAnder och fru MonICA i annonserna och på plastpåsarna. Man såg deras glada nunor överallt! Notera de brunoranga outfitsen.

Egentligen ville ICA ha Sune Mangs som sin reklamsnubbe, men han var för dyr, så man fick teckna en figur som liknade honom istället. Tror det blev bättre än "originalet" faktiskt.

Svenska MAD

Min storebror läste Svenska MAD. Och därmed jag också. Eller jag tyckte i alla fall om att bläddra igenom den. Serierna (oftast svartvita) var lite för jobbiga att läsa, och jag fattade dem sällan, för de var väl parodier på sånt jag inte sett innan.

Men jag tyckte att nåt som hette "Avsnoppande svar på dumma frågor" var roligt, och så gillade jag de där färgglada bilderna på sista omslagssidan, som man kunde vika så att de föreställde något helt annat än det man såg från början.

"Får jag låna din MAD?", sa jag, och uttalade det "Madd" och inte "Määd". Gick bra ändå.

"Vadå, jag dyster?", som Alfred E. Neuman skulle ha sagt.

Tips och frågor

Jag vill gärna ha just dina synpunkter angågende V-jeans och 70-talet!

Kan vara tips på sådant som jag ännu inte tagit upp, eller kanske något du vill fråga om. Något som inte verkar stämma, eller något som är bra, dåligt, trist, galet... vad som helst!

Jag är tacksam för alla varianter av bidrag! :)

Krumelurfåtöljen

Vi hade väldigt, väldigt mycket orange hemma hos oss under det tidiga 70-talet. Orange heltäckningsmatta, oranga gardiner, orange duk. Och i min storebrors rum fanns IKEA-fåtöljen Krumelur (formgiven av Karin Mobring) i exakt samma orange-vita färgställning som ovan. Den kostade förresten 68:- då (1972).

I fotoalbumet finns en bild på mig i knallorange plyschsparkdräkt på en säng med orange överkast. Galet!

Till och med kaffebryggaren från Krups och hushållsapparaten från Kenwood var oranga. Och när jag tänker efter så var ju det i slutet av 70-talet. Men de hade kanske hängt med, helt enkelt. Det var inte lika mycket köp-släng då som nu; inte hos oss i alla fall, utan även lite slit däremellan också.

Klotet

Klotet var ett UR-program från 1973 där man fick lära sig en massa intressanta saker på ett mycket pedagogiskt sätt av Tage Danielsson (i strumplästen) och Ulla Danielsson (barfota), bland en massa runda kuddar och en stor mjuk jordglob som hängde och dinglade bredvid dem. Härligt murriga, tidsenliga färger på all textil!

De hade kontakt med en Andersson, som satt på månen och hade ruggigt dålig koll på saker och ting. Honom fick man varken höra eller se, men via Tage och Ulla (som alltså på något mystiskt vis hörde honom inuti sina huvuden) ställde Andersson en massa nyfikna frågor, som besvarades.

Sången från signaturmelodin:

Jorden till månen, hallå hallå

Andersson nu ska du titta på

här stiger upp i himlen blå

tv-program till dig

Titta på jorden, så ser vi ut

Lotta och Jesper och Stina och Knut

och vad det här är för mystisk grej

det ska vi lära dej

Jodå, det här programmet tittade man absolut på, och kunde till och med känna sig lite smartare än den där Andersson emellanåt!

Kinarestaurangen

Ibland när det skulle ätas fint ute, så åkte jag, mamma och låtsaspappan in till stan och åt på kinarestaurang. Det var väldigt exotiskt. Inredningen på restaurangen såg ut ungefär som nu, och rätterna också. Skillnaden var väl att det var nytt i Sverige då.

Men vi åt faktiskt inte "Fyra små rätter", utan alltid något som då hette "Familjelycka". Det var en rätt som innehöll lite allt möjligt... fläskfilé, räkor, kyckling, biff och grönsaker. Alla tog från samma stora fat till sin egen tallrik.

När vi alla tre skulle fira mammas och låtsaspappans förlovning (de köpte sina guldringar, jag fick en jättefin nyckelring i form av en prisma"diamant,"med mitt stjärntecken i), så gick vi efteråt och åt "Familjelycka" - såklart. Vilken fest!

Penntrollen

Penntrollen var egentligen rätt fula små troll. Det fanns både sådana som man just satte på toppen av blyertspennan; de var nakna, och andra lite större varianter som man kunde leka med och som hade någon variant av klädsel i filttyg. Som sagt, rätt fula, men de såg ju i alla fall glada ut. Jag hade både en pennvariant och ett större, ca 10 cm högt, troll.

Polaroidkameran

Det närmaste dagens digitalkamera man kunde komma på 70-talet var polaroidkameran.

Man matade in en kassett i kameran, och efter att man tagit fotot, så tog man ut det och då var det vitt. Efter någon minut (voilá!) hade bilden framkallats och man kunde se vad den föreställde. Häpnadsväckande!

Bilden var fyrkantig med en vit ram, och kvalitén var inte direkt den bästa. En rätt väsentlig skillnad mot digitalkameran var att här gick man minsann inte runt och knäppte bilder hur som helst, för de där fotopapprena var jättedyra.

Pappa fick låna en polaroidkamera från sitt jobb och jag och dockan Kaija fick följa med på båtmässa och bli fotade tillsammans med båtarna. Noterar att jag har gula tennisskor som ser ut som dagens låga Converse på mig.

The Boppers

The Boppers "Goodnight Sweetheart" var en såå himla bra låt! Tyckte jag i alla fall när jag lyssnade på deras LP "Number 1" (som jag hade själv) 1978. Att det var en cover hade jag såklart ingen aning om, och det hade nog inte spelat någon som helst roll.

Senare såg jag dem live på Jamtli i Östersund, men det var nog 1980. Kan ha varit 1979 också. Då hade väl den värsta Boppersfebern avtagit, men när de nu kom till stan där jag råkade bo just då, så...

Tuborg - hvergang

Även om man själv var rätt långt ifrån att börja dricka öl, så figurerade ölburkarna ändå någonstans i periferin. För visst hade man koll på Tuborg och "Hvergang-Perikles". Den här burken var tveklöst den roligaste; färgglad och med en tecknad figur! Kommer också ihåg att min storebror gjorde långa kedjor av ölringarna som han hängde upp på väggen. Antagligen väldigt ballt (mycket frekvent använt ord på 70-talet).

Som klistermärkssamlare hade jag såklart ett Perikles-klistermärke. Förmodligen ett av de roligare märkena, med tanke på att andra märken var typ bensinmacksreklam och liknande.

Fruit of the Loom

Kommer ihåg att jag ville ha en cool t-shirt med Fruit of the Loom-tryck. De såldes tydligen i burkar, men det hade jag ingen koll på för jag fick ingen sådan. Ingen en ny i alla fall. Tror jag däremot att jag fick ärva en när coolhetsfaktorn - tyvärr - redan hunnit lägga sig.

Juicy Fruit

Det tuggummi jag tänker på när jag tänker 70-tal är otvivelaktigt Juicy Fruit. Det långsmala, räffliga, mjuka och lite mjöliga tuggummit kändes fint att knöggla in i munnen. Smaken var sedan god i ungefär 40 sekunder, och efter det ville man bara spotta ut tuggummit. Av den anledningen har det inte blivit så många Juicy Fruit de senaste 30 åren eller så. Men då var det gott! På Buttericks hade de en plojgrej som såg ut som ett Juicy Fruit-paket och fungerade som en råttfälla, fast för fingrar.

Snörleken

Så var det här med den här snörleken. Minns inte vad den hette, men man hade ett snöre som man drog mellan fingrarna. Startpositionen var tråd mellan tumme/pekfinger och ringfinger/lillfinger på bägge händerna, och sen höll man på och trixade lite grann och gjorde olika figurer. Galgen och kaffekoppen till exempel. Man kunde också vara två; det vill säga den andra personen drog fingrarna underifrån och "tog över" snörena på något märkligt vis. Förklaringarna är lika luddiga som leken känns såhär i efterhand, och jag skulle nog inte kunna återskapa något av ovanstående idag.

Den vita stenen

Visst tittade man på Den vita stenen! Kommer ihåg signaturen där söta Fidelis hand bär på den fina lilla vita stenen och smeker den lite mot ansiktet, ackompanjerad av pianomusik och lite stråkar. Man ville själv ha en len sten att leka med. I något avsnitt målade lintotten Hampus ögon, näsa och mun på kyrkklockan genom att färga äpplen svarta och kasta upp dem på kyrkklockan. Efteråt spetsade han dem på kyrkgrinden. Vilken kille! Vet inte varför just denna episod etsat sig fast så noga.

Simon

1977 eller -78 fick jag en Simon i julklapp. Ett spel som gick ut på att härma Simon, typ "Simon says", fast elektroniskt. Simon hade en röd, gul, grön och blå platt knapp, som lyste och hade varsitt eget pipljud. Den spelade upp en serie som man skulle härma genom att trycka på de knappar som lyste, och så länge man knappade i rätt ordning så fick man fortsätta spela.

Röd.

Röd-blå.

Röd-blå-grön.

Röd-blå-grön-röd.

Röd-blå-grön-röd-gul.

Röd-blå-grön-röd-gul-grön.

Röd-blå-grön-röd-gul-grön-gul.

Röd-blå-grön-röd-gul-grön-gul-blå.

Röd-blå-grön-röd-gul-grön-gul-blå-blå.

Knappade man fel kom ett tråkigt brrr-ljud, och man fick börja om.

Ja, sådär höll man på och knappade. Jag har alltid gillat sådana här spel där man ska "ta rekord", så jag satt nog rätt duktigt och tryckte på de där Simon-knapparna.

Telefonerna

På 70-talet fanns det inga mobiltelefoner, utan det var stationära telefoner med sladd till ett telefonjack i väggen, och en krullig sladd för själva luren, som gällde när man ville prata med någon. 

I alla hushåll fanns en standardtelefon av modellen Dialog. Med nummerskiva såklart. När man beställde ett telefonabonnemang från Televerket så fick man nämligen med Dialogtelefonen på köpet. Jag kommer fortfarande ihåg vårt första telefonnummer hemma i Vallentuna där jag föddes... 0762-27765. På den tiden hade ännu inte Stockholms förorter fått 08 som riktnummer.

AXE/Plus-tjänsterna fanns ännu inte, så om någon pratade i telefon var det upptaget. Men jag minns inte att det pågick några längre samtal direkt, så det var nog inget större problem. Kanske var det någon slags "lyx" att slösa pengar på att sitta och pladdra, jag vet inte? Hade man flera telefonjack och telefoner kunde det hända att flera svarade i telefon samtidigt... då fick man ropa "Kan du lägga på!" Man kunde också tjuvlyssna på den andres samtal, men blev i princip alltid påkommen. När man svarade i telefon, så svarade man oftast med familjens efternamn; eftersom ju alla så att säga delade på samma telefon. Vissa svarade med själva telefonnumret.

Bredvid telefonen låg ett litet register med alla bekantas och släktingars telefonnummer i alfabetisk ordning, eftersom det ju inte gick att programmera in telefonnumren på något sätt. 

Gröna ögon från rymden

Länge, länge var Gröna ögon från rymden (The cat from outer space) den absolut bästa film jag sett! Den kom 1978 och var en science fiction-film om en rymdkatt med ett lysande halsband som kraschlandade på jorden och behövde hjälp med att flyga sitt rymdskepp tillbaka till där det kom ifrån. Jag hade i och för sig inte sett så många filmer, men kunde ändå inte tänka mig att det skulle kunna komma någon bättre film. Å andra sidan tyckte jag att alla filmer jag såg på bio var bra; det fanns helt enkelt inga dåliga filmer på den tiden. Eller var det bara det kritiska ögat som inte hade hunnit utvecklas ännu; man vet inte så noga.

Jojon

Ibland lekte man med sin jojo (yoyo?). Antingen var det en sådan här vanlig i trä, eller så fanns det ett tag lite lyxigare varianter i plast, med Fanta- eller Coca-Colareklam, som dessutom lyste när man jojade.

Man kunde joja bara rakt upp och ner, men även joja lite mer nonchalant genom att vända handen så att handflatan kom uppåt och jojon försvann ner bakvägen liksom.

Jag kunde två trix. Metspöt, som innebar att man fick iväg jojon rakt ut horisontellt och sedan tillbaka och Jorden runt, som innebar att den på något sätt skulle snurra ett varv i en cirkel och sedan komma tillbaka. Det är nog förresten fel att säga att jag kunde Jorden runt-tricket, för det slutade alltid med trassel och tandgnissel och den kom så att säga inte tillbaka.

Kapten Zoom

Galaxer i mina braxer! Rymdsnubben Kapten Zoom (Anders Linder) visades som tv-serie i fem delar 1976. Läser på wikipedia att programmen handlade om "handel, företagande, miljöförstöring och demokrati", men det kommer jag i ärlighetens namn inte ihåg. Men jag kollade naturligtvis in serien. Kapten Zoom var kul!

Ett Kapten Zoom-minne som etsat sig fast var när jag var magsjuk och låg och återhämtade mig på en madrass som mamma lagt ut på vardagsrumsgolvet, så att jag skulle kunna se programmet. Fick dricka blodapelsinläsk, för det var tydligen bra för magen när man hade kräkits (?).

Klassfotot

När det skulle tas gruppfoto på dagis och lekis var det färgbilder och alla stod uppställda fint på tre rader. Eller när jag tänker efter... dagiskortet var nog i och för sig helt galet; alla barn var samlade i ett stort hobbyallrum och hamnade lite huller om buller. Vissa hade klättrat upp och hängde i plastlianer eller ribbstolar, och andra hamnade bakom barn som placerat sig närmare kameran. Någon låg ner på en tjock madrass och en annan viftade med en näsduk mitt framför kompisens nylle. Duktig fotograf. Inte.

Men på 1:ans klassfoto 1977 var det minsann fina, svartvita porträttfoton på en karta. Tycker att de är riktigt bra foton faktiskt. En bild på rektorn och klassföreståndaren längst upp, med skolan emellan. Sedan alla barn i bokstavsordning. (Och nej, de övriga barnen var inte bluddriga; jag har trixat till bilden lite)

Port Salut

Jag vet inte hur det var för er andra, men för mig känns det som att det bara fanns en enda ostsort på 70-talet, och det var Port Salut. Den milda osten med det knalloranga "skalet". Den la man på formbrödskivan. Sedan en tomatskiva ovanpå och kanske lite Aromat. Jag vet inte exakt när jag slutade med den här osten, men länge, länge var den helt ensam på ostmenyn.

Popcorn-låten

Hur cool var inte Hot Butters Popcorn-låt? Man hade väl aldrig hört nåt liknande! Synth innan synthen knappt var född, på något sätt. Fast det var den ju uppenbarligen. Hur som helst höjden av coolhet. Mina äldre bröder såg till att jag någotsånär hängde med i vad som gällde i musikväg, så den här låten lyssnade vi på en del hemma.

Konstaterar att låten släpptes på LP 1972, och helt plötsligt inser jag att det kanske var jag själv som knappt var född då... eller jag var väl 2 år, så antingen spelade vi den hårt därhemma även något år efter att den kom ut, eller så har jag extremt gott minne. Tror faktiskt på det förstnämnda.

EPA

När det var dags att storhandla tog vi bilen till EPA (Enhetsprisaktiebolaget) i Arninge. Vet inte om begreppet redan då betydde "billig och dålig", men prisvärt var det helt säkert! Minns inte att vi köpte annat än mat där.

Behövdes mer avancerade saker som kläder eller starkare drycker så åkte vi till Täby Centrum. Där fick man ibland följa med till Systembolaget och köa. Inget självplock, utan långa köer. Och därinne luktade det förresten märkligt också. Bonusen med Täby Centrum-besöket var en tobaksaffär där de sålde små spröda platta tuggummin med gul förpackning, som visserligen inte smakade speciellt gott, men det var inte det som var grejen, utan sjörövartatueringarna som följde med! Attans vad snyggt det var med de gröna, suddiga skeppen och dödskallemärkena på armarna sedan!

Smurfarna

De små blå smurfplastfigurerna var det många som samlade på. Jag hade bara en endaste - clownsmurfen. Den hade jag hittat eller bytt till mig någonstans. Det fanns också ett svampliknande smurfhus. Själv lekte jag i princip inte alls med smurfar, och det fanns kanske en naturlig orsak till det; att jag just bara hade en enda smurf i min ägo. Den fick fint stå som prydnad på min pigtittare.

Senare visades Smurfarna också som tv-serie, men då har vi ramlat in på 80-talet, så det hör inte hemma här.

Spola kröken

Den här uppmaningen syntes lite varstans och syftade till att få svenskarna att vara mer måttliga med alkoholdrickandet. Inget som var direkt aktuellt för oss barn, mer än att man observerade symbolen och funderade lite på om det hade något med att spola toaletten att göra. "Spola kröken? Vilken krök?", liksom.

För mig som samlade på klistermärken var det här bara ännu ett klistermärke till samlingen. Inget speciellt roligt märke heller.

Mupparna

Mupparna är egentligen ett vuxenprogram, men det fattade man ju inte då. Hallå, färgglada och roliga figurer som skojade och showade! Klart det var ett barnprogram. Också. Artisterna som var med var ibland bara störande moment... eller i varje fall rätt oviktiga. Och de där två gubbarna som satt på balkongen var mest bara ett par sura gubbar och många av skämten slank säkert bara förbi. Men vad gjorde väl det? Man älskade Mupparna ändå!

Jag minns att jag och mamma var på Hennes & Mauritz i Mörby Centrum, och jag skulle få en rosa t-shirt men Mupparna på. Hade så svårt att välja om jag skulle ha en med hela gänget eller en med bara Miss Piggy. Det blev hela gänget till slut. Finaste t-shirten!

Fem-böckerna

När man började läsa "riktiga" böcker så ramlade Fem-böckerna av Enid Blyton direkt in på favoritlistan. För egen del kan jag inte ens komma ihåg att jag under den perioden läste några andra böcker än Fem-böckerna. Det var fyra kids; Dick, Julian, Ann och George, samt hunden Tim, som löste spännande mysterier.

Eftersom vi bilade en hel del med mamma och låtsaspappan, så var det ett bra tidsfördriv där bak i bilen (där man för övrigt satt utan bälte).

Barbapapa

På tv fanns bara två kanaler; TV1 och TV2. Det var så enkelt. Om det började något nytt program på andra kanalen så blinkade en liten vit trekant i ena hörnet, så att man kunde gå fram till tv:n och byta kanal och kika vad det var för intressant. För det fanns ju ingen fjärrkontroll. Hemma hade vi dessutom knapparna bakom en avlång lucka med lås.

Å andra sidan hade man ju rätt bra koll på vad som var intressant, för barnprogrammen visades kl 16.30 på TV1 och kl 17.30 på TV2. Så det var inget man missade. "Kom nu då! Vadå? Barnprogram i TV2!"

Men det var i alla fall färg-tv, och det var ju trevligt till exempel när man ville se Barbapapa. Börje Ahlstedts behagliga röst var det som berättade. Minns episoder som när Barbapapa föddes (växte i jorden från en liten klump) och när de kom med grävskopor och andra hemska maskiner och skulle riva Barbapapafamiljens fina hus, som alla i familjen hade hjälpt till och byggt.

Jag var en lyckost och hade även den stora Barbapapaboken.

Heltäckningsmattan

Heltäckande matta. Inga konstigheter. I orange färg. Inga konstigheter där heller. Mjuk att gå på, och vacker att se på. I alla fall på 70-talet. Andra vanliga färger var mörkbrun och mörkgrön. Möjligtvis någon beige variant. Hos oss var den i alla fall inte mönstrad, men den kunde likväl ha varit blommig. Jag vet att vi åkte till något stort varuhus i Hallonbergen och tittade på heltäckningsmattor som satt på enormt stora rullar, och man kunde där köpa den som metervara.

Det här är mitt rum anno 1976. Röda skrivbordslådor och orange matta - härlig färgkombination. Och som pricken över i:et en knallblå papperskorg.

ABBA

Det finns nog ingen musik som präglat mitt 70-tal så som ABBAs. Min låtsaspappa hade alla ABBAs LP-skivor - vilken lycka! Och jag satt där med hörlurar och sjöng med i låtarna genom att läsa texterna som stod på inneromslagen. Måste ha låtit underbart - särskilt med tanke på att det var några år innan man börjat lära sig engelska. Fast det var kanske det man gjorde på det här sättet, lärde sig lite.

Hopprep och spegel ingick också ibland i sånglekarna. Och gärna någon kompis som helst skulle vara mörkhårig, så man slapp tjafsa om vem som skulle vara Agnetha; för alla ville vara Agnetha. Hon var sötast.

Sedan fick jag det här ABBA-pusslet i födelsedagspresent. Tror det var när jag fyllde sju. Tyckte det var så fint!

Mockasinerna

På 70-talets dagis- och lekisgolv har det tassats runt med mockasiner. Fanns det någon som inte hade dem? Mockasinen är en slags strumpa med mjuk mockasula och med zigzagsöm mellan sulan och strumpan. Rätt sköna att ha på sig, vill jag minnas. Kommer i alla fall inte ihåg att man hade något emot att ha dem.

Har sett att dagens mockasiner kan ha lite olika roliga mönster. Förr var de enfärgade, eller på sin höjd randiga. Inga skojiga färger heller, utan väldigt basic. Här på mitt lekisfoto sitter tre små 6-åringar med sina blå, röda och gula mockasiner.

Slime

Slime. En sliskig massa av märklig konsistens, som man hade i en burk och tog fram och joxade lite med. Klämde på så att det sipprade mellan fingrarna. Efter ett tag blev den lite skräpig och äcklig, eftersom man kanske hade smutsiga händer, eller lekte med den på ett dammigt bord. Kanske snuddade den luddiga kläder. Eller så tappade man den på golvet. Idag kan jag inte riktigt förstå tjusningen, men alla hade det här gröna klegget!

Min Slimeburk såg ut exakt som den som barnen på bilden leker med. Ser inte killen till vänster lite mer än lovligt galen ut, förresten?

Senare kom det en variant av rosa-lila Slime med små plastmaskar i, men då hade jag redan tröttnat.

Glassarna

För en krona fick man favoritglassen Päronsplitt. Päronglass med överdrag av päron-is. Med de små bilderna som extra bonus; en mycket viktig detalj! Glassen var god också, men bilderna! Minns lite olika varianter: djur, gåtor (tror det var nån variant av tecknad pärongubbe som ställde dem?), bilder för att trycka på t-shirten (i form av GB-gubbar och annan skön GB-reklam) och trafikmärken.

Fick man någon gång glass på lekis eller i skolan så var det garanterat Puckstång.

Still going strong: 88:an, Piggelin (dock ny form) och GB Sandwich. Och Top Hat (men den har kanske återuppstått?)

Namnlapparna

Så här såg 70-talets namnlappar ut. Det var ingen avancerad design, inga krumelursnirkliga bokstäver. Bara namnet rakt upp och ner i ett tydligt typsnitt. Blå text för pojkar och röd för flickor. Syddes på kläderna och gympapåsen av mamma. Pappa höll såklart inte på med sömnad.