Tuggummikulorna

Jag har ett vagt minne av de här tuggummikulorna; de som man köpte i en lååång, avlång förpackning, där varje tuggummi låg i ett eget genomskinligt plastfack, i en lång rad... eller hur man nu ska förklara det. Man klämde ut ett tuggummi i taget, och de var blå, knallrosa och vita.

Just den där förpackningen som de låg i var det som var så väldigt speciell, eftersom den var så låååång.

Mumintrollen

Säg Mumintrollen och jag får lite obehagliga rysningar längs ryggraden. Fortfarande idag kan jag känna lite ångest när jag tänker på dem. Jag tycker inte alls att de är söta, eller känner några som helst positiva vibbar kring de här figurerna. Vet inte om det är någon annan som minns det, men på tidigt 70-tal så sändes en variant av Mumintrollen på tv där de spelades av människor med mumindressar på sig. Och stora muminhuvuden. Skådespelaren Lasse Pöysti var inblandad i det här (tror han var muminpappan). Så långt allt hyfsat ok.

Men. Halvvägs in i programmet tar alla skådespelarna av sig de där muminhuvudena, och avsnittet fortsätter med muminfigurerna... fast med människohuvuden! Vilket ju blev jättekonstigt. Jag förstår fortfarande inte varför de valde att spela in programmen så. Det kanske blev svettigt därinne i muminhuvudet. Men kunde de inte ta en paus då och fortsätta inspelningen senare? Eller stå ut, helt enkelt? Lite taskigt att förstöra muminkänslan sådär.

Nöt-Crémen

Bara jag ser den här förpackningen, så kan jag känna den lena och goda nötsmaken i gommen. Mmm! Det bästa med Nöt-Crémen är att den finns ju forftarande kvar i samma skepnad! Enligt gammal sed (från 70-talet då), så öppnar man den såklart med tänderna, och hoppas på att den där plastflisan man får loss är exakt lagom stor, så att man kan klämma ut lagom mängd åt gången. Lagom mängd förresten; den ger ju helt klart mersmak för det är lite för lite i den där förpackningen!

Och jag kan leva med det där konstiga sättet de har att skriva Nöt-Créme på... jag kan det. :)

Herbie

Jag gillade verkligen Herbie! Den Herbie-filmen jag rent spontant minns bäst var Herbie i Monte Carlo, som kom 1977. Där är den lilla folkabubblan med i rallyt, och diamanttjuvar har gömt sitt byte i Herbies bensintank. Eller var inte diamanterna vid något tillfälle i Herbies strålkastarögon också?

Fonduen

När det var extra festligt därhemma åkte fonduegrytan fram. Det var inte ofta, kan jag säga, för mamma gillade inte att det blev så osigt och flottigt i hela köket och matrummet... ja, kanske hela lägenheten förresten. Jag tyckte nog annars att det här konceptet var lite kul. Särskilt som alla fick varsin egen färg på stickan man höll reda på sin köttbit med. För det var kött vi hade i grytan; alltså aldrig jordgubbar i choklad eller bröd i ost eller andra mer extravaganta experiment.

Couronnespelet

Vi hade ett Couronnespel hemma, och jodå, visst fick jag vara med och spela ibland. Couronne är som biljard fast ändå inte, liksom. Man är två som spelar och har varsin färg (röd eller grön) på träringarna, som ska stötas ner i hålen i hörnen med hjälp av en kö. Har för mig att det fanns en gul, lite större ring också. Den hade man emellan och den fick inte åka ner i hålet. Har inte sett ett sådant spel sedan 70-talet faktiskt, men det kanske finns de som spelar det än? Ganska kul egentligen!

För mig var alltid det här med spel och barndom förknippat med att jag just "fick vara med". Jag vann aldrig. Aldrig! Som lillasyster till två 10 och 15 år äldre bröder fick jag nöja mig med att vara nån variant av störande moment bara. Men jag var glad ändå. Ungefär så.