Riff

Tuggummit Riff smakade god lakrits, men smaken satt inte i så länge. Det var rektangulära bitar i alla fall, så mycket minns jag. Man tuggade lite grann, och sen blev tuggummit hårt och smaklöst.

Barna Hedenhös

Barna Hedenhös sändes som tecknad stillbilds-tv-serie i början av 70-talet, men jag tror att jag måste ha följt en repris senare. Den handlade i alla fall om stenåldersbarnen Sten och Flisa, och deras föräldrar Ben och Knota. En lugn och behaglig röst berättade vad som hände, och det var olika berättelser från stenåldern och framåt.

Kommer ihåg att vinjetten hade en lite sorglig tvärflöjtsmelodi, där texten handlade om Flisas lilla trädocka:

En tallerot är din lilla fot

av talleträ är ditt lilla knä

av trä är armarna båda

Ditt hår är risigt, men mjukt ändå

och i dina ögon, de sömniga små

det sitter två tårar av kåda

Jag hade även lp:n, och lyssnade mycket på den. Särskilt den där trädockelåten tyckte jag var fin.

Gnuggisarna

Gnuggisarna. Små tecknade figurer (mycket Disney), som satt på en karta, och som man med en plastpinne sedan gnuggade dit där man ville ha dem. Man fick vara försiktig så man inte råkade gnugga på figuren bredvid, så inte den också hängde med av misstag, för de satt väldigt nära varandra. Det fanns färdigritade miljöer, till exempel skogar och landskap, som man kunde gnugga dem på, men det var roligast att gnugga dem på egna teckningar eller prylar.

Så funkar du!

Så funkar du! är en mycket pedagogisk bok av Joe Kaufman, som var väldigt spännande att titta i då i början av 70-talet. Den förklarar med tydliga bilder om saker om människokroppen, som man inte ens visste att man undrade om.

Jag hade inte boken själv, men den fanns tillgänglig på mitt dagis. Kommer ihåg att vi fnissade över bilder där det var något naket med, men samtidigt kollades dessa illustrationer in väldigt noga (i smyg).

Lip Lickers

Lip Lickers. Ett läppglans i en guldfärgad metallask. Man drog locket åt sidan, så att man kom åt att ta en klick glans på läpparna. Fanns i flera olika färger/smaker. Vi pratar 1978-79 här, tror jag.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kom över mitt läppglans. Är ganska säker på att det inte köptes till mig av mamma i alla fall. Tror jag bytt till mig det från någon kompis kanske. Persikosmaken hade jag. Tyckte att den luktade och smakade jättegott. Och så glansen på läpparna ovanpå det. Mmmm...!

Räknevågen

Räknevågen, en typiskt 70-talspedagogisk leksak. Man hängde siffror av hårdplast på bägge sidor på vågen och så visade den vilken sida som fick den största summan. På bilden är det en 8:a på ena sidan och en 6:a och en 2:a på den andra. Vågen visar följdaktligen att det är lika.

Jag hade en sån våg, i samma färgställning som syns på förpackningen. Kommer inte ihåg mycket mer om den än att jag slängde ut alla siffror på bordet och testade olika kombinationer och att siffrorna var runda och fina.

Pommes fritesen

Pommes fritesen var alltid räfflade på 70-talet. Vi hade dem sällan hemma, eftersom mamma tyckte det var (för) onyttig mat. Men när jag följde med ut på restaurang så ville jag alltid (utan undantag) ha grillkorv med pommes frites, om det fanns på menyn. Och det fanns det i princip alltid.

Spruttavlan

Någon gång i slutet av 70-talet kunde man göra sådana här konstverk på Gröna Lunds nöjespark. Det gick till så att ett papper lades på en snurrande skiva, och så fick man stå och spruta med färgflaskor. Såå snyggt! Man kunde också spruta på färger och sen snurra skivan, men då blev det mest bara en färgblandning, och inte det här fina mönstret. Tekniken heter tydligen spin art.

Det var alltid lååång kö till sprutmåleristället; men klart man ville måla ändå! Kommer ihåg att lukten där man målade var väldigt stark. Inte för att det spelade nån roll; när man var liten så gillade man ju konstiga lukter som spritpenna, bensin etc, och den här lukten kan man lägga under den kategorin.

10-kronorssedeln

Titta på det här då! Det här är en guldpeng, fast i sedelform. 10-kronorssedeln. Enligt uppgift från Riksbanken var den 120 x 68 mm. Konung Gustav VI Adolf prydde framsidan och på baksidan var det blurrmönster som skulle illustrera "svensk natur, till exempel norrsken". Det fanns ju varken guldpengar eller 20-kronorssedlar på 70-talet, så denna användes väldigt frekvent.

Av mig själv dock inte förrän i mitten/slutet av årtiondet. Jag fick bara några kronor i veckopeng innan dess, och det räckte ju till en rätt stor påse smågodis.

Dagar med Knubbe

Den här tv-serien brukar jag ta upp med andra i samma ålder som jag, och det är aldrig (eller i alla fall väldigt sällan) någon kommer ihåg den: Dagar med Knubbe. Serien sändes på tv 1976.

Knubbe hade en vän som hette Vedman, och var en äldre gubbe som bröt på finska. En slags fadersfigur/kompis, eftersom Knubbes egen pappa, som var från Italien, inte längre bodde ihop med hans mamma. Knubbe och Vedman hade kul ihop, ända tills Vedman blev sjuk och hamnade på sjukhus. Kommer inte riktigt ihåg hur serien slutade, men det kan ha varit ett trist slut. Vet i alla fall att Knubbe var på sjukhuset och hälsade på den gamle gubben.

Varför den satt spår i mitt tv-hjärta, kan man ju fråga sig. Till att börja med så tyckte jag säkert att han var rätt söt, den lille brunögde killen. Sen var han lite gulligt trulig och svår. Och det kanske räckte bra med det för att serien skulle fastna i minnet.

Förnamnen

Här är de populäraste förnamnen (tilltalsnamnen) under 70-talet. Självklart känner jag flera som heter dessa namn; konstigt vore det väl annars. Magnus, Niklas, Jenny och Camilla var också vanliga.

De känns verkligen som att dessa är "helt vanliga namn" när man tittar på dem och känner efter! Och samtidigt känner man ingen som döper sina barn till dessa namn nu; inte i förstanamn i alla fall.

Kostcirkeln

Oj, vad det tjatades om den där kostcirkeln för oss barn av 70-tal. Det var inget muntert lärande om konsten att äta rätt och varierad kost, utan mer rakt-på-sak-tjat liksom. Tror att själva idén med kostcirkeln lanserades redan på 60-talet, men kan säga att den i allra högsta grad var på tapeten även för oss.

Överhuvudtaget var väl sättet som Socialstyrelsen eller Livsmedelsverket (eller vilka det nu var) förmedlade sina budskap om vad som skulle förtäras i hemmen väldigt storebrorsaktiga pekpinnar. Och det smittade väl av sig även på förskoleundervisningen.

Men nog förstod man att det var viktigt att äta ur varje fack i cirkeln. Och att det inte blev för mycket ur något fack, särskilt inte de intressanta bitarna.

Skolväskan

1977 var ett stort år. Då började jag 1:an. Det man gick i innan man började skolan hette förskola alternativt lekis. Något annat däremellan fanns inte.

Exakt såhär såg min allra första skolväska ut. Röd/blå-rutig. Väskan var en viktig attiralj, för den visade att man var en viktig person som gick i skolan och bar på viktiga (skol)saker. Som säkert de flesta gör, så kommer jag ihåg den allra första skoldagen. Vet inte om det var så för alla andra, men jag fick gå själv till skolan; det var ingen förälder som gick de 500 metrarna med mig. Det var kanske inte riktigt lika mycket curlande med oss 70-talsbarn, för det ordet var väl inte uppfunnet än. Det gick bra ändå!

Bröderna Lejonhjärta

Astrid Lindgren skrev boken om Bröderna Lejonhjärta redan 1973, men i mina händer kom den inte förrän i slutet av årtiondet. Den var så fin, med bröderna Karl och Jonatan, som kom till Nangijala efter att de dött, och hade varsin häst och en mysig stuga i en vacker glänta. Och Sofia med duvorna. Samtidigt var den ju också läskig, med Tengil och hans soldater. För att inte tala om Katla. Och förrädaren Jussi. "Visa vad du har på ditt bröst, Jussi!" (när han hade fått Katlamärket intatuerat).

Ja, den här boken satte allt sina spår! För min del är det nog den av Astrid Lindgrens berättelser som gjort mest intryck på mig.

Filmen har man ju också sett såklart, men jag kommer inte riktigt ihåg om jag hann se den på 70-talet eller om det var efteråt... Hmm. Jo, det borde jag ju ha varit då precis i sluttampen.

Baccara

Baccara var en tjejduo från Spanien, som på ganska dålig engelska (med spansk brytning) sjöng Yes sir, I can boogie, 1977. Jag hade såklart LP:n, och sjöng med! Även låten Sorry I´m a lady, som kom året därpå, tyckte jag var en superbra låt.

Baccara-tjejerna klädde sig alltid i svart och vitt och matchade varandra. Hon med mörkt hår och svart klänning var sötast.

Notera den snygga Baccara-logotypen, med rosen under! Läcker!

Yes sir, I can boogie... but I need a certain song... I can boogie, boooogie wooogie... all night loooong!

Kärnkraftsfrågan

Även om folkomröstningen för kärnkraft egentligen skedde i början av 1980, så var det ändå rätt mycket ståhej om detta året innan; dvs 1979. Då skedde nämligen kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA, så det blev ett hett ämne även härhemma. Det fanns tre alternativ att välja mellan när man skulle rösta:

1) ja till kärnkraft

2) ja till kärnkraft men bara under en begränsad tidsperiod; sedan skulle den avvecklas

3) nej till kärnkraft

Förslag nr 2) vann.

I min värld hade jag väl halvkoll på vad som hände, och fick ju såklart inte rösta heller. Men det var ändå inte det som var det viktiga för mig, utan det var knapparna (sådana där med nål, som skulle fästas på kragen) som man kunde få vid valinformationsställena.

Om jag skulle gradera knapparnas utseende då som 9-åring, så var det:

1) nej till kärnkraft (en röd glad sol med gult runtom och svart text)

2) ja till kärnkraft under begränsad period (en röd knapp med vit text och en gul sol med en 2:a i)

3) ja till kärnkräft (blå text med svenska flaggan bredvid)

Tv-spelet

1979 fick vi hem det första tv-spelet. Det var en Luxor Video Entertainment System (fast den hette Fairchild F i USA), och den hade utbytbara kassetter - wohoo, man kunde byta spel! Grafiken var säkert avancerad för sin tid; se bilden ovan, som är ett baseballspel. Färgerna som fanns var röd, grön och blå. Kassetterna hette Videocarts/multicarts och var gula.

Till spelet hörde även två joysticks med sladdar, som var triangelformade på toppen. Dem både tryckte och vred man åt sidan, beroende på vad som skulle göras.

Det var med min storebror jag spelade... tennis, luffarschack, ökenkrig, baseball, ritade själv och så kunde man sätta igång ett ritprogram där systemet själv ritade mönster. Hade inte storebror funnits så hade nog inte tv-spelet hittat hem till oss heller. Men riktigt kul var det, trots att jag (som rätt många år yngre lillasyster) i princip alltid förlorade.

Sunkist

Sunkist-saften fick vi i sådana här små triangelformade paket. Min favoritsmak var den oranga, alltså apelsin, men det fanns en grön päronvariant också. Fick man någon kaka till så var det alltid Mariekex.

SL-bussen

Precis som de flesta andra barn, så älskade jag att åka (SL-)buss när jag var liten. Oftast var det jag och mamma som åkte från Vallentuna till Mörby centrum och handlade, med 601:an, som gick från vårt bostadsområde ända fram dit. På dagis åkte vi såklart också buss, när vi skulle gå på barnteater inne i stan eller så. Jag kommer ihåg att jag och en dagiskompis en gång hade hysteriskt kul över ett godispapper som hade åkt ner bland de grå gummivecken i en dragspelsbuss. Pappret försvann varje gång bussen svängde och dök sedan upp igen när chauffören styrde rakt fram.

Bussarna såg väl lite annorlunda ut; det var inga nigningar eller automatiska apparater vid påstigningen såklart. Betalade gjorde man med kontanter och chauffören stämplade biljetten med en stämpel. Och ville man stiga av så drog man i något av de gummerade snörena som hängde vid fönstren. Pling!

SL:s månadskort lanserades 1971, och kostade då 50 kr. Det kallades därför Femtiokortet. Men det var inget jag hade koll på då, för det var ju ändå inte jag som skötte betalningen.

Tandborstmuggen

En sådan här plastmugg med tjusigt blommönster (klistrad etikett) hade vi i badrummet för tandborsten. Plast var ju väldigt populärt överhuvudtaget. I köket och badrummet och faktiskt lite överallt. Jag kan bara gissa att denna vackra tandborstmugg är fyndad på EPA, eller Tempo kanske.

Väderprognoserna

Jag var väldigt fascinerad av väderprognoserna på tv, då på 70-talet. Det var Curt Kempe, Åsa Bodén och John Pohlman som presenterade vädret och pekade på kartan med den svarta pekpinnen. Solar och temperaturer var lite taffligt ditskrivna med svart spritpenna. Här ovan har vi alltså Åsa, och kolla speciellt in hennes glajjor, hjälmfrisyr och figurstickade väst.

Själv spelade jag in nyheter med väderprognoser på bandspelaren. Jag hade noga lyssnat och lärt mig alla viktiga väderord, såsom: kallfronter, Götaland och Svealand och högtryck.

Gipsgjutning

Jag hade en gipsgjutningslåda som såg ut precis såhär, men figurerna i min låda var en örn, en isbjörn och en leopard. När man ville gjuta var det inte bara att sätta igång, utan man behövde rätt mycket assistans av en vuxen. I mitt fall av pappa. Att blanda till gipsröran och hälla i gummiformarna gick väl ganska smidigt. Sen skulle formarna stelna, och efter det började det riktigt knepiga: att få ur de färdigstelnade gipsfigurerna ur formarna utan att en näbb, tass eller ett huvud gick av.

Att måla figurerna var såklart lätt som en plätt. Hehe. Pappa har fortfarande kvar örnen och leoparden. Och de är sannerligen inte autentiskt målade. Nej, inte alls faktiskt, även om jag försökt få till samma färger som djuren på förpackningen hade. Isbjörnen tror jag aldrig jag gjorde, för den såg tråkig ut att måla; den var ju liksom bara vit. Antagligen hade den blivit mest lik originalet, när jag tänker på det såhär i efterhand.

Gymnastikpåsen

I just den här tygpåsen hade jag mina gymnastikkläder. Påsen är inte speciellt stor; ca 30 x 20 cm. Man kan kanske undra hur allt fick plats i den, men eftersom hela gympamunderingen bestod av en gymnastikdräkt (till min besvikelse var min utan volang) och ett par sockiplast, så var det ju inte så mycket mer än det + handduken som skulle rymmas däri. Den uppmärksamme noterar kanske att gymnastikpåsen (naturligtvis!) var märkt med min namnetikett (ovanför "IK"), även om jag blurrat namnet lite grann.

Det var nån grej med att man inte fick blöta håret när man duschade efter gympan. Vi fick till och med använda märkliga duschmössor som var som styva, rektangulära plastpåsar som träddes över hela huvudknoppen. De var gula med ett fyrkantigt fönster så man kunde se ut genom dem.

Gomorron Sverige

Gomorron Sverige hade tv-premiär 1977, och det var Lennart Hyland som var programledare. Att programmet sändes tidigt på lördagmorgnar var inget som helst problem när man var 7 år; man var ju ändå redan uppe! Lennart var också vaken, och trallade glatt "Gomorron Sverige tingelingeling" i signaturen, medan live-orkestern i studion spelade.

Och hallå, det vankades ju till och med barninslag med en tävling där de med ett visst slutnummer i telefonnumret (som lottades fram varje gång) fick ringa in och vinna böcker och ryggsäckar och diverse sportgrejer! Efter tävlingen var det alltid tecknad film. Vill här poängtera att det fortfarande var hyfsat sparsamt med tecknade serier på tv. Det fanns liksom bara två kanaler att välja på, och barnprogrammen sändes 16.30 i 1:an och 17.30 i 2:an. Allt utöver detta var en grym bonus!

Så man satt där tålmodigt framför tv:n... och väntade på det där viktiga barninslaget i Gomorron Sverige. Under programmets gång kunde man få sällskap av mamma eller låtsaspappan. De var dock inte lika morgonpigga som jag och Lennart.

Spela kula

Vi spelade mycket kula på skolgården i 1:an och 2:an. Man hade stenkulor, glaskulor, porslinskulor och dankar, som var graderade i nämnd ordning. Stenkulorna var alltså minst värda, och dankarna värdefullast.

Man la en kula på marken (sanden) och så stegade man ett avstånd där kompisarna fick stå och kasta sina kulor för att försöka träffa den uppställda kulan, och därmed vinna den. Kastade man med stenkula fick man stå längst bort, och om man satsade på att kasta med porslinskula fick man gå längre fram. Självklart fick den som la ut sin kula på spel behålla alla kulor som kastades... tills någon träffade. Den som la ut sin kula kunde förresten också välja att bygga en liten pyramid med kulorna. Då fick kastarna stå ännu längre bort.

Mamma hade sytt en tygpåse med tygband, där jag kunde ha alla mina kulor. Jag hade fått ärva min storebrors fina kulsamling, som inkluderade stora dankar... som jag såklart spelade bort. Men det var kul(a) så länge det varade!

Godishalsbandet

Godishalsbandet - ett gummiband med små runda, pastellfärgade godisar, drog man över huvudet och hade sedan runt halsen. Hade man otur och drog för mycket i det, så gick gummibandet av och man hade de små godisarna överallt.

I bästa fall blev det bara kladdigt, för man stoppade ju en eller ett par godisar i munnen, sög lite på dem, bet av dem från bandet... och vips var det alltså just väldigt kladdigt. Detta skedde nog faktiskt varje gång. Men det gjorde inget; man gillade godishalsbandet ändå.

Påslakanen

Det här är ett typiskt påslakan á la 70-tal. Stora blommor. Gult. Brunt. Vi hade påslakan i samma mönster även i en annan färgställning; orange, gult och rosa. Inte diskret någonstans alltså, utan riktigt färgglatt och stora mönster var det som gällde! Undrar just om dessa kom från EPA, Obs... eller IKEA kanske? Mamma manglade alltid lakanen, så de var stela och omysiga tills man sovit en natt med dem.

Kalle Ankas bokklubb

En gång i månaden kom boken från Kalle Ankas bokklubb i brevlådan. Det var fina Disneyböcker med både kända och mindre kända berättelser. Modell stora, färgglada bilder och enkel text. Med andra ord precis sådana böcker man gillade i mitten av 70-talet. En tygdekal med klubbens emblem kom också med i något av paketen.

Djungelboken, Lady & Lufsen, Henny Penny (hönan som trodde att himlen skulle ramla ner för att hon fått en kotte i huvudet) och så Pingvinen som alltid frös är några av titlarna.

Som allt annat lättsmält, så konsumerades böckerna självklart om och om igen!

Mc Donald´s

Även om McDonald´s kom till Sverige och Kungsgatan i Stockholm redan i början av 70-talet (närmare bestämt 1973), så var det inte så att jag någon gång under min barndom åkte dit med mina föräldrar för att äta Happy Meal eller så. Och det beror kanske mest på att barnmåltiden Happy Meal inte lanserades förrän 1979, och vem vet om det ens hann till Sverige samma år.

Det jag ändå minns av McDonald´s var att mamma kom hem med en påse med pommes frites därifrån, som hon köpt i stan, och som jag fick smaka. Det var väldigt speciellt, av någon anledning (?!), och eftersom vi bodde en bit utanför stan (Vallentuna), så måste de ju ha varit både kalla och sega. Vi fick i princip aldrig pommes frites hemma i övrigt, eftersom mamma ansåg att det var onyttigt, så det kanske var därför jag var så uppspelt över de här Mc Donald´s-pommesen. Hamburgaren var tack och lov uppäten, så jag slapp i alla fall traumat med kall och trist köttfärs.

Sindy-dockan

Jag minns den så väl, julaftonen 1977. Vi hade ganska nyligt flyttat till ett nybyggt radhusområde i norrförorten. Men det var rätt oväsentligt. Det viktiga var att denna jul fick jag min första Sindy-docka i ett av paketen. Det finns en skön bild när jag i sjömansklänning pussar min kära julklapps-Sindy, och jag ska leta fram det fotot senare.

OBS! Här måste jag påpeka en viktig sak: Sindy är inte Barbie. Sindy är Sindy; en klass för sig! Ifall det nu är någon som inte redan har koll på detta faktum.

Min första Sindy hade långt blont hår och en ljusblå cape och en ljusblå hatt med gult band. Senare fick jag en mörkhårig Sindy i ballerinakläder, men den tog sig aldrig upp som favorit, trots snyggare dress.

Sindy fick ofta nya frisyrer och håret hennes borstades så hårt att några testar ramlade av. Mamma sydde fina klänningar och alla möjliga små kläder till henne och dem fick jag i julklapp ett annat år. Ja, det lektes väldigt mycket och länge med denna lilla blonda plastfigur!

Skärpet

Till de utsvängda brallorna var det under en period väldigt modernt att ha ett skärp med dubbla hålrader. Jag hade ett sådant som var knallgrönt och i mocka. Riktigt snyggt! Gissar att det måste ha varit någon gång i mitten av 70-talet.

Sesam

Sesam hade premiär i svensk tv 1976. Sjävklart satt jag, då 6 år, bänkad vid tv:n när det pedagogiska barnprogrammet med alla dockorna visades! Det var mycket med Ernie och Bert såklart... och en badanka de tjafsade om. Det blå och lurviga Kakmonstret var kul också!

Förresten. Den där badankan var nog från en snutt på LP:n, som jag också hade. Ernie ska ta ett bad och badankan är en viktig faktor i det hela. Minns också en story om en kycklingsmörgås, där man får höra ljudet av kycklingens galande (eller det är väl tuppens kanske?) när Bert säger "ska du ha en kuckelikuu-smörgås?". Och så Mah-Na Mah-Na-låten förstås! Hur bra som helst!

Jag lyssnade på skivan om och om igen, så när jag nu läser att ett titelspår på skivan heter Grover är rädd, så kommer jag direkt ihåg att han hörde mystiska ljud som sen inte visade sig vara farliga alls.

Min Häst

Jag ville väldigt gärna börja rida när jag var liten. Det var bara ett krux med det. Jag var rädd för hästar. Så jag fick beundra dem på avstånd istället. Och ibland hade jag turen att få rida på Skansen - med en tonårstjej som ledde hästen gick det bra. För att på något vis komma närmare hästar, så läste jag tidningen Min Häst, och klippte ut hästbilder som jag satte upp på väggarna. Vet inte hur länge det hela pågick, men tror att det var en relativt kort period i 7-8-årsåldern sådär.

Funny People

När jag såg Dolda-kameran-filmen Funny People på bio 1978 så tyckte jag att den var hysteriskt rolig! Det var faktiskt det roligaste jag nånsin sett. Minns till exempel tårtbandet, där någon stackare skulle spritsa garnering på tårtor som kom rullande på ett band, snabbare och snabbare. Sen var det någon nybörjarkontorist som skulle vakta en telefon och en reception, där det hände rätt roliga saker också, har jag för mig. Kul film, och så kändes det nog lite som att det inte bara var en vanlig barnfilm, utan pappa verkade också tycka att filmen var rätt kul.

Boktipset

Boktipset. När man tänker på ordet, dyker alltid den där signaturmelodin upp i skallen direkt: "Ninnaa-ninnaa-ninannnaaa-niinanannaa-ninaa". Den regnbågsfärgade fingersoffan som Staffan Mählqvist satt och läste i gillade man skarpt. Av någon anledning så har en speciell boktitel han tipsade om etsat sig fast i minnet: Harriet Spion. Jag läste aldrig boken, utan tyckte kanske mest bara att den verkade lite märklig, men av någon anledning fastnade den. När jag tänker efter så läste jag nog faktiskt aldrig någon av de böcker som Staffan tipsade om, men ändå tyckte jag om att lyssna på när han läste de där textsnuttarna.

Låten som tv-programmet Boktipsets signaturmelodi kommer ifrån är The Swimming Song, av Loudon Wainwright III. Den har en rätt kul text faktiskt. Men det visste man ingenting om då förstås. Man bara nynnade med i Ninnaa-ninnaa.

Notera även Staffans coola, breda klockarmband.

Kameran

Min första kamera fick jag 1977. Det var en Kodak Instamatic, som levererades i en box med röd fusksammet och genomskinligt plexiglaslock. Även en filmrulle och en blixt följde med. När man knäppt en bild så fick man manuellt dra fram nästa "tomma" bild på rullen med en liten spak. Filmrullen hade antingen 24 eller 36 bilder. Blixtkuben hade 4 sidor och klickades i ovanpå kameran och så snurrade den när man använde den, så det gick alltså att använda varje blixt för 4 foton. När man knäppt klart alla bilder på rullen, så fick man lämna in den på framkallning, som tog en vecka ungefär, och hoppas på det bästa!

Jag fotade mest djur... hästar, kor och får. Eller mer exotiska djur på Skansen. Verkligen jätteroliga bilder att ha kvar för framtiden (dvs nu). Inte!! Men så tänkte man inte då, utan det roliga var ju att knäppa på hej vilt!

Filmisarna

Naturligtvis samlade jag på filmstjärnor; eller filmisar, som man sa! Dem köpte man i små blandpaket som man inte visste vilka bilder de skulle innehålla, förutom den som var på framsidan. Det var bara att hoppas på det bästa. I och med detta så hade man filmisar med till exempel Disneyfigurer (bra), Barbie Benton (visste inte vem det var, eller heller inte om det var en tjej eller kille, eftersom hon såg jättekonstig ut på bilden), ABBA (mycket bra!), Mupparna (bra), David Bowie (såg konstig ut) och Lassie (helt ok). Man bytte filmisar med kompisarna också, ungefär som bokmärken alltså.

En gång när jag hade födelsedagskalas hemma, så skulle vi ha fiskdamm. I påsen skulle var och en, förutom godiset, få varsin filmisbunt. När vi gjorde iordning påsarna gick jag igenom alla buntar mamma köpt, och sorterade dem noga, så att min påse skulle innehålla de bästa bilderna. Sen var det jätteviktigt att låtsaspappan (som var fiskdammsansvarig) hade koll på vilken påse som var min, så jag fick de noga utvalda, bästa bilderna.

Bonnie Tyler

Bonnie Tyler - med den speciella, hesa rösten och låten It´s A Heartache. Vad bra den var! Och hon var söt då på 70-talet. Jag hade inte skivan, men det gjorde nog inte så mycket för låten spelades massor i radio då när den var en hit, 1978.

Ponchon

Mamma sydde, stickade och virkade mycket. Både till sig själv, till mig och till och med till mina Barbie-dockor. Jag kommer ihåg att jag fick en sådan här poncho, fast min var inte röd utan mörkgrön. Men de vita strecken hade även min poncho. Jag tyckte den var jättefin! Trodde den var stickad, men tydligen virkar man sådana här.

Att få hemmagjorda kläder var något jag var stolt över och tyckte var snyggt. Kan faktiskt fortfarande tycka att det är rätt lyxigt. Vem har tid med sådant nuförtiden? Kommer också ihåg att när byxor skulle lappas så strök man på en lapp med en liten kattunge eller seriefigur eller liknande. Och när byxor skulle förlängas kunde det göras med ett helt annat (mönstrat!) tyg än själva ursprungstyget.

Spirographen

Min storebror hade en Spirograph-låda, som han visserligen burit med sig från 60-talet in i mitt 70-tal. Men i alla fall. Det var en låda bestående av två plastringar med tänder och en massa runda plastplattor, också med tänder, och med ett antal små hål i. Och så var det kulspetspennor i svart, rött, blått och grönt, samt några knappnålar.

Man nålade fast ett papper på en pappskiva. Sedan vill jag minnas att man nålade fast plastringen på pappret/pappskivan för att den också skulle hålla sig på plats. Sedan tog man en av de runda plastplattorna och stack en kulspetspenna genom ett av de små hålen, och så var det ett litet konststycke (i alla fall för mig som var liten) att dra den där plattan runt runt i plastringen. Då uppstod ett jättefint mönster, typ nätaktigt. Man kunde sen byta penna till en annan färg, och testa någon av de andra små hålen i plattan, och därmed göra konstverket ännu finare.

Mina Spirograph-konstverk blev sällan perfekta, för jag slant nästan alltid lite med pennan. Så det blev ett fint nätmönster med ett streck som stack iväg åt fel håll. Ja, du som också testat Spirographen vet nog precis vad jag menar!

Bilen

Den bilen som fanns i familjen när jag var riktigt liten var en Volvo 142. Är något osäker på modellen, men den var väldigt lik den på bilden här i alla fall. Till och med färgmässigt.

Bil åktes det överallt och mycket i vår familj. Det var inte tal om att färdas på annat vis om man reste inrikes. Hos oss var det alltid pappa som körde. Mamma hade visserligen körkort, men hade av någon anledning inte suttit bakom ratten på en sisådär 10 år kanske.

I bilen behövde ingen i baksätet ha något bälte, och det innebar att man som barn lallade runt där lite som man ville. Man satt eller låg eller stod på knä och tittade ut genom fönstret därbak och gjorde miner till bilen bakom.

Det fanns ingen luftkonditionering, inget centrallås och inga elektriska fönsterhissar. Behövde man frisk luft var det bara att veva ner rutan.

Lördagsgodiset

Min första veckopeng i mitten av 70-talet var 3 kr. Direkt när jag fått mina mynt, så tog jag min cykel (med stödhjul) och cyklade iväg till kiosken. Jag sparade aldrig en enda krona, utan allt gick alltid åt till lördagsgodiset. På den tiden fick man inte plocka sitt smågodis själv, och det fanns inte ens plockgodis i mataffären, utan man handlade det alltså i en kiosk.

Sen stod man då på tå vid kioskluckan och försökte så gott det gick att kika ner i de fyrkantiga plastlådorna där godiset låg, för att välja vad man ville ha. Godisarna kostade 10 öre eller 25 öre eller så, och det var tanten i luckan som fick hålla räkningen förstås. Hon plockade med en tång, och man fick massor av godis för 3 kr. Om kiosktanten verkade för sur och grinig, kunde man be om blandat smågodis, och fick då hoppas på det bästa.

View-Mastern

View-Mastern var en liten röd plastkikare, och i den tittade man på 3D-bilder. Det var vita, runda skivor med 14 färgbilder på varje. Man matade ner skivan i en smal springa, och kikade. Sedan bytte man bild genom att dra ner den svarta spaken. I en liten ruta kunde man läsa en kort text om varje bild. Jag hade tecknade Disney-serier eller tråkiga naturbilder (som antagligen följde med något flerpacksköp).

Familjen Macahan

Jag var kär i både Luke Macahan och Zeb Macahan när jag var liten. Luke var ung och snygg, men Zeb var ju faktiskt hjälten som räddade alla. Jag hade en dagbok med lås, och i den klistrade jag bilder på bägge två och ritade hjärtan runt.

Det tog några avsnitt innan jag tjatat till mig att få vara uppe och titta på Familjen Macahan (som egentligen gick efter läggdags), men sen fick jag i alla fall äntligen dispens att följa serien.

1978 var året då den premiärvisades i Sverige, och jag tyckte den var nåt av det bästa jag någonsin sett i hela mitt 8-åriga liv!

Negerbollen

Negerboll. Så hette den. Inga omskrivningar, inget annat. Och naturligtvis utan några som helst värderingar eller funderingar över att det kunde vara något nedvärderande över det.

Oj, vad den var god! Jag var mer än lycklig när det vankades fikapaus för de vuxna utanför hemmet; för då kunde jag få en Fanta och en... negerboll. Coca-Cola var egentligen den godaste drycken, men det gick rykten om att om man la en rostig grej i Coca-Cola så försvann rosten, så därmed var den läsken farlig och inte drickbar (läs: tillåten) för många 70-talsbarn, inklusive mig själv.

Mattpiskan

Vi hade en mattpiska i rotting hemma. Eller snarare: mamma hade en mattpiska. För det var hon som använde den. Och hon gjorde verkligen det! Varje vecka piskades mattorna i 70-talshemmet. Därav fanns det ju också mattpiskställningar lite här och var ute i bostadsområdena; och de var ju också ibland klätterställningar för lek. En gång lyckades jag vippa ställningen och ramla baklänges och göra illa mig rätt ordentligt i ryggen. Det var ingen idé att gnälla, för man visste ju att det inte var ett ställe att leka på egentligen.

Kitty-böckerna

Efter Fem-böckerna avancerade jag till Kitty-böckerna (av Carolyn Keene). Jag minns att det skedde av en ren slump. Vi skulle bila långt, och jag behövde nåt att läsa i bilen, och därför stannade vi till vid en Pressbyrån-kiosk. Det fanns inget där som jag brukade läsa (hehe, brukade och brukade... men inget jag kände igen sen innan i alla fall), så jag fick just den här boken; Kitty och ekot i grottan.

Kitty-böckerna handlar (precis som Fem-böckerna) om mysterier som ska lösas. Här heter huvudpersonen Kitty Drew, och ibland hade hon långt blont hår på bokomslaget, och ibland brunt kort. Det var lite förvirrande, men tydligen inget författargruppen bakom pseudonymen Carolyn Keene brydde sig om. Kitty är hur som helst dotter till en advokat och lite äldre än både man själv och figurerna i Fem-böckerna var.Därav ramlade hon in i lite mer spännande mysterier. Och själv ramlade jag in i ett Kitty-boksberoende.

Apropå det: snacka om att man hade koll på vilka böcker tjejer skulle läsa och vilka som var killböcker. B. Wahlströms (förlaget bakom Kitty m fl) gjorde det lätt för oss genom att ge tjejböckerna röda ryggar och killböckerna gröna. Ingen risk för att man som tjej av misstag skulle råka få hem en Bigglesbok alltså!

Miniräknaren

I slutet av 70-talet, när jag var 7 år och gick i 1:an, fick jag min första miniräknare. Den fick absolut inte användas för skolarbetet, utan bara hemma för att "leka" med. Märket var Hugin. Jag kände mig lite som en stor tjej när jag fick den där prylen. Vet dock inte om jag använde den speciellt ofta. När hade jag avancerade uträkningar att göra, förutom i skolan liksom? Och knappt då än! Men kanske var den viktig för att det inte var så många av kompisarna som hade miniräknare.

Potatistrycket

Jag gissar att man kanske på sina håll fortfarande håller på med potatistryck, men för mig känns det fenomenet väldigt 70-tal. Att dela en potatis, eventuellt skära till något mönster, och sedan måla med vattenfärg på potatisen och trycka på papper.

Hemma hos mig såg mamma till att det kladdades och kletades så lite som möjligt, så vad jag kan minnas så fick jag hålla på med det här med potatistryck en gång. Men jag minns i alla fall den gången!

Optiska fiberlampan

Den optiska fiberlampan, med sina glasspröt var något av det finaste jag kunde tänka mig ur inredningsperspektiv. När man tände lampan, så lyste de smala spröten i olika färger, och skiftade hela tiden i blått, grönt, rött, orange, gult, vitt, lila... Vilken fantastisk lampa! Vi hade den inte hemma, men den fanns hos bekanta till familjen. Visserligen gillade jag min egen Kalle Anka-lampa... men den här var definitivt strået (hehe) vassare!