Fluorsköljningen

Någon gång emellanåt dök fluortanten upp i skolan, iklädd en vit rock, och med sina färgglada små plastmuggar på en vit plastbricka. Då var det alltså dags för fluorsköljningen. No mercy - det var bara att ta sin mugg, sluka i sig vätskan, låta den skölja runt i munnen och sedan:

1) inte gå och spotta förrän fluortanten sagt ok

2) inte svälja

3) inte börja skratta

Fluortanten var inte speciellt populär. Inte ens då när det var "god" smak på fluoret. Har för mig att det exempelvis var citronsmak ibland; men detta kan vara en önskedröm. Får nästan lite kväljningar när jag tänker på det här; men jag gissar att man överdrev lite. Det var liksom inte coolt att tycka att fluorsköljningen var något annat än vidrig.

Farbror Frippes skafferi

I tv-programmet Farbror Frippes skafferi (från 1976) fick man se tecknade filmer, som på ett märkligt vis låg och väntade i de små burkarna i skafferiet.

Farbror Frippe bara tog fram någon rolig burk, öppnade locket med sin kluriga min, och vips var filmen igång. As simple as that - men man gillade det!

Pelle plutt-ramsan, som låg i en av burkarna, minns jag mycket väl

Pelle plutt-plutt-plutt

tog ett skutt-skutt-skutt

över ån-ån-ån

tappa tån-tån-tån

In i kammar'n

efter hammar'n

spika fast den lilla tån

Turistsouvenirerna

I min familj restes det en del ner till Medelhavet. Spanien var väldigt populärt. Mallorca var väl ett hyfsat nytt och hett turistmål att besöka. Jag fick såklart inte följa med på resan förrän jag blev lite äldre, men vilken tur: mamma kom alltid hem med en massa fina souvenirer i present! Var det inte spanska flamencodockor i underbara klänningar, så var det kanske ett par lurviga tjurfäktningslansar, en vinkaraff med guldtrådsnät, en tallrik med turistortens namn (att ha på väggen). Eller ett par flamencokastanjetter. Härliga saker som dessutom visade att det minsann fanns globetrotters i familjen!

Receptlådan

Den här bruna lådan, fylld med diverse sköna recept, fanns inte bara hemma i 70-talsköket, utan min kära mor såg till att spara ihop till en egen alldeles egen låda. Till mig alltså.

Receptkorten kom i buntar i brevlådan. Inte i nummerordning såklart, utan lite hipp som happ. När man bläddrar igenom recepten så ser kanske 10% av maträtterna aptitliga ut. Säkert är de goda allihop, när man väl lagar dem... men bilderna gör verkligen inte att man blir exhalterad över rätterna direkt!

Eller... sugen på lite kycklingaladåb kanske?

Richard Scarry-boken

Vilken fantastisk bok - Richard Scarrys "Allting runt omkring" (Rabén & Sjögren). Jag kunde bläddra i den och titta på de fina och bra tecknade bilderna hur många gånger som helst. Tröttnade aldrig på den!

En mycket pedagogisk bok dessutom, med tecknade djur i vardagliga situationer, med text (som jag visserligen antagligen inte kunde ta till mig till 100%, men i alla fall...) som beskriver vad varje bild föreställer. Om jag måste välja en favoritbok från tidigt 70-tal, så blir det tveklöst denna.

Västkustsalladen

Småfestligt hemma en kväll... ja, då kunde det bli västkustsallad.

Ingredienser:

isbergssallad

räkor

gurka

tomater

sparris

musslor

ärtor

champinjoner

Mamma gjorde alltid en egen dressing till, en med ganska mycket vitlök. Och så fick man en bit baguette till.

En kompis som var över och åt detta hos oss en gång blev alldeles förfärad över att vi hade musslor i salladen. I hennes familj brukade de ha dem som bete när de fiskade. Själv var jag nog inte heller dödsförtjust i just musslorna, men gillade Västkustsallad rent generellt.

Träskorna

Det var mycket träskor under hela 70-talet. Alla möjliga färger och mönster. Ett tag ville man gärna ha platå, vilket var livsfarligt - man kunde ju bryta fötterna. Så sådana fick i alla fall inte jag. Men mamma fick minsann ett par svarta platåträskor med blommor i reliefmönster på. Orättvist. Stapplade runt lite med dem hemma och önskade att de var mina.

Sådana här flätade med remmar ville jag också ha, och dem fick jag inte heller, av någon anledning. Däremot fick jag ett par andra i beige, som hade någon slags fransar och sheriffmärke i guld (!) på. Det var nog egentligen killträskor att leka cowboy i, men det spelade visst ingen större roll, för jag tyckte de var fina.