Linus på linjen

Mm, daa! Linus på linjen i farten! Han, som på låtsasspråk pratade, skrattade och skrek en massa, medan han skuttade runt på sin linje och stötte på diverse hinder på vägen. Programmen var bara några minuter långa, och tecknade av en italienare.

Minns så väl hur fascinerad jag var av den där handen, som med vit penna hjälpte Linus med att teckna diverse attiraljer. Som han sjabblade till. Hade väldigt gärna velat kunna rita sådär bra själv.

Badumbadum.

Fläskkotletten

Jag vet inte om det bara var hemma hos mig, men ett tag under 70-talets slut tyckte jag att jag jämt fick fläskkotlett hemma. Vi pratar inte om någon högklassig kulinarisk upplevelse, utan en rätt trist, stekt, torr fläskkotlett med en näve stekt potatis till. Ingen sås heller, vad jag kan minnas. Möjligtvis något stänk påsbearnaise; som inte heller var speciellt god.

Telefonkiosken

Det fanns en tid då ingen hade mobiltelefon. Om man var utomhus och behövde ringa, så fick man hoppas på att det fanns en sådan här orange kur att hoppa in i. Telefonkiosken. Orange för att det var Televerkets färg.

Därinne hängde en grön telefon med svart lur och nummerskiva. Behövde man ringa nödnumret 90 000 så tryckte man på en röd knapp. Ville man ringa ett annat nummer gällde det att ha ett gäng mynt i fickan. Ett pip mitt i samtalet meddelade att det var dags att lägga i fler mynt. Stoppade man i för många mynt ramlade de ut i en liten lucka längst ner när man pratat klart. Man kunde också be den man ringde ringa upp telefonkiosken. Visste man inte vilket nummer man skulle ringa så hängde det telefonkataloger i kedjor, som man kunde leta fram rätt nummer i.

Kommer inte riktigt ihåg vad det kostade att ringa ur de här automaterna, och det beror nog på att jag inte gjorde det särskilt ofta. Men det var väl en del mynt som skulle stoppas i? Som liten tycker man ju att många pengar är = mycket pengar. Någon annan kanske minns?

Indianskärpet

Sådana här indianskärp i skinn med pärlbroderingar var mode i slutet av 70-talet. Både jag och mamma hade indianskärp. Vi hade bakgrunder i vitt, svart och ljusblått, och så var mönstren i alla möjliga fina färger.

Papillon

Papillon - filmen om fångarna på Djävulsön, med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna kom 1974.

Jag såg den visserligen senare än så, men antagligen lät pappa mig se den alldeles för tidigt, för jag minns hur hemsk jag tyckte den var. Scener som fastnat är när han (Papillon) försöker jaga insekter i sin cell för att äta dem, och självklart kokosnötsrymningen i slutet. Sen vet jag att jag tyckte att filmen var väldigt lång.

Sammetsaffischen

Någon gång i slutet av 70-talet fick jag den här sammetsaffischen, och jag tyckte den var så snygg. Min kusins man sålde sådana, och när vi var hos dem och hälsade på fick jag välja en ifrån deras sortiment, som förutom min häst innehöll pantrar, tigrar, lejon och söta hundvalpar.

Sammetsaffischen hade alltid starka neonfärger i botten, och allt det svarta var i len sammet, vilket gav maffig effekt åt bilden.