Min Häst

Jag ville väldigt gärna börja rida när jag var liten. Det var bara ett krux med det. Jag var rädd för hästar. Så jag fick beundra dem på avstånd istället. Och ibland hade jag turen att få rida på Skansen - med en tonårstjej som ledde hästen gick det bra. För att på något vis komma närmare hästar, så läste jag tidningen Min Häst, och klippte ut hästbilder som jag satte upp på väggarna. Vet inte hur länge det hela pågick, men tror att det var en relativt kort period i 7-8-årsåldern sådär.

Funny People

När jag såg Dolda-kameran-filmen Funny People på bio 1978 så tyckte jag att den var hysteriskt rolig! Det var faktiskt det roligaste jag nånsin sett. Minns till exempel tårtbandet, där någon stackare skulle spritsa garnering på tårtor som kom rullande på ett band, snabbare och snabbare. Sen var det någon nybörjarkontorist som skulle vakta en telefon och en reception, där det hände rätt roliga saker också, har jag för mig. Kul film, och så kändes det nog lite som att det inte bara var en vanlig barnfilm, utan pappa verkade också tycka att filmen var rätt kul.

Boktipset

Boktipset. När man tänker på ordet, dyker alltid den där signaturmelodin upp i skallen direkt: "Ninnaa-ninnaa-ninannnaaa-niinanannaa-ninaa". Den regnbågsfärgade fingersoffan som Staffan Mählqvist satt och läste i gillade man skarpt. Av någon anledning så har en speciell boktitel han tipsade om etsat sig fast i minnet: Harriet Spion. Jag läste aldrig boken, utan tyckte kanske mest bara att den verkade lite märklig, men av någon anledning fastnade den. När jag tänker efter så läste jag nog faktiskt aldrig någon av de böcker som Staffan tipsade om, men ändå tyckte jag om att lyssna på när han läste de där textsnuttarna.

Låten som tv-programmet Boktipsets signaturmelodi kommer ifrån är The Swimming Song, av Loudon Wainwright III. Den har en rätt kul text faktiskt. Men det visste man ingenting om då förstås. Man bara nynnade med i Ninnaa-ninnaa.

Notera även Staffans coola, breda klockarmband.

Kameran

Min första kamera fick jag 1977. Det var en Kodak Instamatic, som levererades i en box med röd fusksammet och genomskinligt plexiglaslock. Även en filmrulle och en blixt följde med. När man knäppt en bild så fick man manuellt dra fram nästa "tomma" bild på rullen med en liten spak. Filmrullen hade antingen 24 eller 36 bilder. Blixtkuben hade 4 sidor och klickades i ovanpå kameran och så snurrade den när man använde den, så det gick alltså att använda varje blixt för 4 foton. När man knäppt klart alla bilder på rullen, så fick man lämna in den på framkallning, som tog en vecka ungefär, och hoppas på det bästa!

Jag fotade mest djur... hästar, kor och får. Eller mer exotiska djur på Skansen. Verkligen jätteroliga bilder att ha kvar för framtiden (dvs nu). Inte!! Men så tänkte man inte då, utan det roliga var ju att knäppa på hej vilt!