måndag 27 juni 2011

Filmisarna


Naturligtvis samlade jag på filmstjärnor; eller filmisar, som man sa! Dem köpte man i små blandpaket som man inte visste vilka bilder de skulle innehålla, förutom den som var på framsidan. Det var bara att hoppas på det bästa. I och med detta så hade man filmisar med till exempel Disneyfigurer (bra), Barbie Benton (visste inte vem det var, eller heller inte om det var en tjej eller kille, eftersom hon såg jättekonstig ut på bilden), ABBA (mycket bra!), Mupparna (bra), David Bowie (såg konstig ut) och Lassie (helt ok). Man bytte filmisar med kompisarna också, ungefär som bokmärken alltså.

En gång när jag hade födelsedagskalas hemma, så skulle vi ha fiskdamm. I påsen skulle var och en, förutom godiset, få varsin filmisbunt. När vi gjorde iordning påsarna gick jag igenom alla buntar mamma köpt, och sorterade dem noga, så att min påse skulle innehålla de bästa bilderna. Sen var det jätteviktigt att låtsaspappan (som var fiskdammsansvarig) hade koll på vilken påse som var min, så jag fick de noga utvalda, bästa bilderna.

Bonnie Tyler


Bonnie Tyler - med den speciella, hesa rösten och låten It´s A Heartache. Vad bra den var! Och hon var söt då på 70-talet. Jag hade inte skivan, men det gjorde nog inte så mycket för låten spelades massor i radio då när den var en hit, 1978.

Ponchon


Mamma sydde, stickade och virkade mycket. Både till sig själv, till mig och till och med till mina Barbie-dockor. Jag kommer ihåg att jag fick en sådan här poncho, fast min var inte röd utan mörkgrön. Men de vita strecken hade även min poncho. Jag tyckte den var jättefin! Trodde den var stickad, men tydligen virkar man sådana här.

Att få hemmagjorda kläder var något jag var stolt över och tyckte var snyggt. Kan faktiskt fortfarande tycka att det är rätt lyxigt. Vem har tid med sådant nuförtiden? Kommer också ihåg att när byxor skulle lappas så strök man på en lapp med en liten kattunge eller seriefigur eller liknande. Och när byxor skulle förlängas kunde det göras med ett helt annat (mönstrat!) tyg än själva ursprungstyget.

söndag 26 juni 2011

Spirographen



Min storebror hade en Spirograph-låda, som han visserligen burit med sig från 60-talet in i mitt 70-tal. Men i alla fall. Det var en låda bestående av två plastringar med tänder och en massa runda plastplattor, också med tänder, och med ett antal små hål i. Och så var det kulspetspennor i svart, rött, blått och grönt, samt några knappnålar.

Man nålade fast ett papper på en pappskiva. Sedan vill jag minnas att man nålade fast plastringen på pappret/pappskivan för att den också skulle hålla sig på plats. Sedan tog man en av de runda plastplattorna och stack en kulspetspenna genom ett av de små hålen, och så var det ett litet konststycke (i alla fall för mig som var liten) att dra den där plattan runt runt i plastringen. Då uppstod ett jättefint mönster, typ nätaktigt. Man kunde sen byta penna till en annan färg, och testa någon av de andra små hålen i plattan, och därmed göra konstverket ännu finare.

Mina Spirograph-konstverk blev sällan perfekta, för jag slant nästan alltid lite med pennan. Så det blev ett fint nätmönster med ett streck som stack iväg åt fel håll. Ja, du som också testat Spirographen vet nog precis vad jag menar!

Bilen


Den bilen som fanns i familjen när jag var riktigt liten var en Volvo 142. Är något osäker på modellen, men den var väldigt lik den på bilden här i alla fall. Till och med färgmässigt.

Bil åktes det överallt och mycket i vår familj. Det var inte tal om att färdas på annat vis om man reste inrikes. Hos oss var det alltid pappa som körde. Mamma hade visserligen körkort, men hade av någon anledning inte suttit bakom ratten på en sisådär 10 år kanske.

I bilen behövde ingen i baksätet ha något bälte, och det innebar att man som barn lallade runt där lite som man ville. Man satt eller låg eller stod på knä och tittade ut genom fönstret därbak och gjorde miner till bilen bakom.

Det fanns ingen luftkonditionering, inget centrallås och inga elektriska fönsterhissar. Behövde man frisk luft var det bara att veva ner rutan.

söndag 19 juni 2011

Lördagsgodiset


Min första veckopeng i mitten av 70-talet var 3 kr. Direkt när jag fått mina mynt, så tog jag min cykel (med stödhjul) och cyklade iväg till kiosken. Jag sparade aldrig en enda krona, utan allt gick alltid åt till lördagsgodiset. På den tiden fick man inte plocka sitt smågodis själv, och det fanns inte ens plockgodis i mataffären, utan man handlade det alltså i en kiosk.

Sen stod man då på tå vid kioskluckan och försökte så gott det gick att kika ner i de fyrkantiga plastlådorna där godiset låg, för att välja vad man ville ha. Godisarna kostade 10 öre eller 25 öre eller så, och det var tanten i luckan som fick hålla räkningen förstås. Hon plockade med en tång, och man fick massor av godis för 3 kr. Om kiosktanten verkade för sur och grinig, kunde man be om blandat smågodis, och fick då hoppas på det bästa.

View-Mastern


View-Mastern var en liten röd plastkikare, och i den tittade man på 3D-bilder. Det var vita, runda skivor med 14 färgbilder på varje. Man matade ner skivan i en smal springa, och kikade. Sedan bytte man bild genom att dra ner den svarta spaken. I en liten ruta kunde man läsa en kort text om varje bild. Jag hade tecknade Disney-serier eller tråkiga naturbilder (som antagligen följde med något flerpacksköp).

måndag 13 juni 2011

Familjen Macahan


Jag var kär i både Luke Macahan och Zeb Macahan när jag var liten. Luke var ung och snygg, men Zeb var ju faktiskt hjälten som räddade alla. Jag hade en dagbok med lås, och i den klistrade jag bilder på bägge två och ritade hjärtan runt.

Det tog några avsnitt innan jag tjatat till mig att få vara uppe och titta på Familjen Macahan (som egentligen gick efter läggdags), men sen fick jag i alla fall äntligen dispens att följa serien.
1978 var året då den premiärvisades i Sverige, och jag tyckte den var nåt av det bästa jag någonsin sett i hela mitt 8-åriga liv!

Negerbollen


Negerboll. Så hette den. Inga omskrivningar, inget annat. Och naturligtvis utan några som helst värderingar eller funderingar över att det kunde vara något nedvärderande över det.

Oj, vad den var god! Jag var mer än lycklig när det vankades fikapaus för de vuxna utanför hemmet; för då kunde jag få en Fanta och en... negerboll. Coca-Cola var egentligen den godaste drycken, men det gick rykten om att om man la en rostig grej i Coca-Cola så försvann rosten, så därmed var den läsken farlig och inte drickbar (läs: tillåten) för många 70-talsbarn, inklusive mig själv.

Mattpiskan


Vi hade en mattpiska i rotting hemma. Eller snarare: mamma hade en mattpiska. För det var hon som använde den. Och hon gjorde verkligen det! Varje vecka piskades mattorna i 70-talshemmet. Därav fanns det ju också mattpiskställningar lite här och var ute i bostadsområdena; och de var ju också ibland klätterställningar för lek. En gång lyckades jag vippa ställningen och ramla baklänges och göra illa mig rätt ordentligt i ryggen. Det var ingen idé att gnälla, för man visste ju att det inte var ett ställe att leka på egentligen.

söndag 12 juni 2011

Kitty-böckerna


Efter Fem-böckerna avancerade jag till Kitty-böckerna (av Carolyn Keene). Jag minns att det skedde av en ren slump. Vi skulle bila långt, och jag behövde nåt att läsa i bilen, och därför stannade vi till vid en Pressbyrån-kiosk. Det fanns inget där som jag brukade läsa (hehe, brukade och brukade... men inget jag kände igen sen innan i alla fall), så jag fick just den här boken; Kitty och ekot i grottan.

Kitty-böckerna handlar (precis som Fem-böckerna) om mysterier som ska lösas. Här heter huvudpersonen Kitty Drew, och ibland hade hon långt blont hår på bokomslaget, och ibland brunt kort. Det var lite förvirrande, men tydligen inget författargruppen bakom pseudonymen Carolyn Keene brydde sig om. Kitty är hur som helst dotter till en advokat och lite äldre än både man själv och figurerna i Fem-böckerna var.Därav ramlade hon in i lite mer spännande mysterier. Och själv ramlade jag in i ett Kitty-boksberoende.

Apropå det: snacka om att man hade koll på vilka böcker tjejer skulle läsa och vilka som var killböcker. B. Wahlströms (förlaget bakom Kitty m fl) gjorde det lätt för oss genom att ge tjejböckerna röda ryggar och killböckerna gröna. Ingen risk för att man som tjej av misstag skulle råka få hem en Bigglesbok alltså!

Miniräknaren


I slutet av 70-talet, när jag var 7 år och gick i 1:an, fick jag min första miniräknare. Den fick absolut inte användas för skolarbetet, utan bara hemma för att "leka" med. Märket var Hugin. Jag kände mig lite som en stor tjej när jag fick den där prylen. Vet dock inte om jag använde den speciellt ofta. När hade jag avancerade uträkningar att göra, förutom i skolan liksom? Och knappt då än! Men kanske var den viktig för att det inte var så många av kompisarna som hade miniräknare.

tisdag 7 juni 2011

Potatistrycket


Jag gissar att man kanske på sina håll fortfarande håller på med potatistryck, men för mig känns det fenomenet väldigt 70-tal. Att dela en potatis, eventuellt skära till något mönster, och sedan måla med vattenfärg på potatisen och trycka på papper.

Hemma hos mig såg mamma till att det kladdades och kletades så lite som möjligt, så vad jag kan minnas så fick jag hålla på med det här med potatistryck en gång. Men jag minns i alla fall den gången!

Optiska fiberlampan


Den optiska fiberlampan, med sina glasspröt var något av det finaste jag kunde tänka mig ur inredningsperspektiv. När man tände lampan, så lyste de smala spröten i olika färger, och skiftade hela tiden i blått, grönt, rött, orange, gult, vitt, lila... Vilken fantastisk lampa! Vi hade den inte hemma, men den fanns hos bekanta till familjen. Visserligen gillade jag min egen Kalle Anka-lampa... men den här var definitivt strået (hehe) vassare!

Tältsemestern





Ett sådant här fint tält åkte jag, mamma och låtsaspappan på semester med. (OBS! Det är dock ingen av oss som poserar så fint på bilden.)


Tältet, med alla sina pinnar, låg i stora påsar, och verkade inte ha varit helt okomplicerat att sätta upp, för jag tyckte alltid att det tog så lång tid. Jag är glad att jag var så liten så jag kunde ägna mig åt viktigare saker när mamma och låtsaspappan satte upp det.

Inuti var det ett "allmänutrymme" där vi hade ett hopfällbart campingbord och varsin plaststol i röd (min), mörkgrå (låtsaspappans) och genomskinlig (mammas) plast och sedan fanns det också en stor sovdel (ja, stor och stor...), som man kunde dela upp i ett lite större och ett lite mindre sovrum, genom att rulla ner en tygvägg. Därinne sov vi på varsin röd-brun-organgeblommig tältsäng. Inga liggunderlag alltså; vilken lyx va?


Jag tyckte nog att det var rätt kul att campa sådär. Man hittade kompisar som man kunde lajja med på campingplatsen. En gång när vi var på Åland och campade hittade jag och en nyfunnen kompis tomflaskor, som låg i backar bakom kiosken. Vi gick och plockade flaskorna och försökte sedan panta dem i kioskluckan precis runt hörnet. Jag kan berätta att det inte gick något vidare, och att vi fick skämmas rätt duktigt. Men det borde väl vara preskiberat vid det här laget.

Scooby-Doo


Scooby-Doo var en rolig hund som löste mysterier tillsammans med sitt gäng, som bestod av Shaggy, Freddie, Daphne och Velma. Det var ofta spöken inblandade i mysterierna, och Scooby-Doo var väldigt rädd för dem. Scooooby-dooooby-doooo klingade det i öronen när han fick bråttom att springa ifrån ett läskigt spöke. Det var tv-serien man tittade på. Tror aldrig jag läste någon Scooby-Dootidning, fast den nog fanns som serietidning också.

Dockskåpet


Exakt den här vackra badrumsinredningen hade jag i mitt Lundby-dockskåp. Konstiga färger? Nää, allt var inte i vitt på 70-talet. Man gillade färg, helt enkelt.

Mitt dockskåp hade två våningar. Nedervåningen med kök, matrum och badrum, och så övervåningen med vardagsrum och sovrum. De som hade föräldrar som lyxade till det lite för sina barn hade även en källarvåning med garage (kanske till och med en bil?) och gillestuga. Men det hade inte jag.

Det jag däremot hade var lampor, som gick att tända. Alla på en gång, via nån slags transformatorlåda i en liten lucka därbak. Jag hade också mattor i mitt dockskåp. Mattor som jag själv hade vävt på min vävstol. Rätt tjocka och klumpiga; men jättefiiina.

Det som slår mig nu är att många saker var rätt oproportioneliga. Jag hade föräldradockor och sen hade jag en bebisdocka som inte alls hörde till Lundbyfamiljen egentligen, men den fick bo där i dockskåpet ändå. Den var ungefär hälften så lång som de vuxna, trots att den skulle föreställa en 2-månadersbebis. Well-well, vad gjorde det? Det gick så bra att leka ändå!