lördag 13 november 2010

Chokladcigaretterna


Ja, vi 70-talsbarn fick röka när vi var små. Alla rökte. Chokladcigaretter.

Lucky Strike var märket som gällde. Idag kan man ju kanske tycka att det var helt galet, att godis för barn fick se ut på det viset, men vi rökte glatt på, och gott var det. Man hade noga kollat in hur ciggisen skulle hållas i, mellan pek- och långfingret. Och så sög man på ciggen sådär lite lagom länge. Kisade lite när röken kom i ögonen. Hehe. Fjantigt.

Sen tröttnade man på leken, rev upp det vita pappret runt ciggen och åt upp den lilla chokladstumpen.

tisdag 26 oktober 2010

Fluorsköljningen


Någon gång emellanåt dök fluortanten upp i skolan, iklädd en vit rock, och med sina färgglada små plastmuggar på en vit plastbricka. Då var det alltså dags för fluorsköljningen. No mercy - det var bara att ta sin mugg, sluka i sig vätskan, låta den skölja runt i munnen och sedan:

1) inte gå och spotta förrän fluortanten sagt ok
2) inte svälja
3) inte börja skratta

Fluortanten var inte speciellt populär. Inte ens då när det var "god" smak på fluoret. Har för mig att det exempelvis var citronsmak ibland; men detta kan vara en önskedröm. Får nästan lite kväljningar när jag tänker på det här; men jag gissar att man överdrev lite. Det var liksom inte coolt att tycka att fluorsköljningen var något annat än vidrig.

söndag 24 oktober 2010

Farbror Frippes skafferi


I tv-programmet Farbror Frippes skafferi (från 1976) fick man se tecknade filmer, som på ett märkligt vis låg och väntade i de små burkarna i skafferiet.

Farbror Frippe bara tog fram någon rolig burk, öppnade locket med sin kluriga min, och vips var filmen igång. As simple as that - men man gillade det!

Pelle plutt-ramsan, som låg i en av burkarna, minns jag mycket väl

Pelle plutt-plutt-plutt
tog ett skutt-skutt-skutt
över ån-ån-ån
tappa tån-tån-tån
In i kammar'n
efter hammar'n
spika fast den lilla tån

lördag 23 oktober 2010

Turistsouvenirerna


I min familj restes det en del ner till Medelhavet. Spanien var väldigt populärt. Mallorca var väl ett hyfsat nytt och hett turistmål att besöka. Jag fick såklart inte följa med på resan förrän jag blev lite äldre, men vilken tur: mamma kom alltid hem med en massa fina souvenirer i present! Var det inte spanska flamencodockor i underbara klänningar, så var det kanske ett par lurviga tjurfäktningslansar, en vinkaraff med guldtrådsnät, en tallrik med turistortens namn (att ha på väggen). Eller ett par flamencokastanjetter. Härliga saker som dessutom visade att det minsann fanns globetrotters i familjen!

Receptlådan


Den här bruna lådan, fylld med diverse sköna recept, fanns inte bara hemma i 70-talsköket, utan min kära mor såg till att spara ihop till en egen alldeles egen låda. Till mig alltså.

Receptkorten kom i buntar i brevlådan. Inte i nummerordning såklart, utan lite hipp som happ. När man bläddrar igenom recepten så ser kanske 10% av maträtterna aptitliga ut. Säkert är de goda allihop, när man väl lagar dem... men bilderna gör verkligen inte att man blir exhalterad över rätterna direkt!

Eller... sugen på lite kycklingaladåb kanske?

lördag 2 oktober 2010

Richard Scarry-boken



Vilken fantastisk bok - Richard Scarrys "Allting runt omkring" (Rabén & Sjögren). Jag kunde bläddra i den och titta på de fina och bra tecknade bilderna hur många gånger som helst. Tröttnade aldrig på den!

En mycket pedagogisk bok dessutom, med tecknade djur i vardagliga situationer, med text (som jag visserligen antagligen inte kunde ta till mig till 100%, men i alla fall...) som beskriver vad varje bild föreställer. Om jag måste välja en favoritbok från tidigt 70-tal, så blir det tveklöst denna.

Västkustsalladen


Småfestligt hemma en kväll... ja, då kunde det bli västkustsallad.

Ingredienser:
isbergssallad
räkor
gurka
tomater
sparris
musslor
ärtor
champinjoner

Mamma gjorde alltid en egen dressing till, en med ganska mycket vitlök. Och så fick man en bit baguette till.

En kompis som var över och åt detta hos oss en gång blev alldeles förfärad över att vi hade musslor i salladen. I hennes familj brukade de ha dem som bete när de fiskade. Själv var jag nog inte heller dödsförtjust i just musslorna, men gillade Västkustsallad rent generellt.

Träskorna


Det var mycket träskor under hela 70-talet. Alla möjliga färger och mönster. Ett tag ville man gärna ha platå, vilket var livsfarligt - man kunde ju bryta fötterna. Så sådana fick i alla fall inte jag. Men mamma fick minsann ett par svarta platåträskor med blommor i reliefmönster på. Orättvist. Stapplade runt lite med dem hemma och önskade att de var mina.

Sådana här flätade med remmar ville jag också ha, och dem fick jag inte heller, av någon anledning. Däremot fick jag ett par andra i beige, som hade någon slags fransar och sheriffmärke i guld (!) på. Det var nog egentligen killträskor att leka cowboy i, men det spelade visst ingen större roll, för jag tyckte de var fina.

torsdag 30 september 2010

Tuggummikulorna


Jag har ett vagt minne av de här tuggummikulorna; de som man köpte i en lååång, avlång förpackning, där varje tuggummi låg i ett eget genomskinligt plastfack, i en lång rad... eller hur man nu ska förklara det. Man klämde ut ett tuggummi i taget, och de var blå, knallrosa och vita.

Just den där förpackningen som de låg i var det som var så väldigt speciell, eftersom den var så låååång.

Mumintrollen


Säg Mumintrollen och jag får lite obehagliga rysningar längs ryggraden. Fortfarande idag kan jag känna lite ångest när jag tänker på dem. Jag tycker inte alls att de är söta, eller känner några som helst positiva vibbar kring de här figurerna. Vet inte om det är någon annan som minns det, men på tidigt 70-tal så sändes en variant av Mumintrollen på tv där de spelades av människor med mumindressar på sig. Och stora muminhuvuden. Skådespelaren Lasse Pöysti var inblandad i det här (tror han var muminpappan). Så långt allt hyfsat ok.

Men. Halvvägs in i programmet tar alla skådespelarna av sig de där muminhuvudena, och avsnittet fortsätter med muminfigurerna... fast med människohuvuden! Vilket ju blev jättekonstigt. Jag förstår fortfarande inte varför de valde att spela in programmen så. Det kanske blev svettigt därinne i muminhuvudet. Men kunde de inte ta en paus då och fortsätta inspelningen senare? Eller stå ut, helt enkelt? Lite taskigt att förstöra muminkänslan sådär.

söndag 19 september 2010

Nöt-Crémen


Bara jag ser den här förpackningen, så kan jag känna den lena och goda nötsmaken i gommen. Mmm! Det bästa med Nöt-Crémen är att den finns ju forftarande kvar i samma skepnad! Enligt gammal sed (från 70-talet då), så öppnar man den såklart med tänderna, och hoppas på att den där plastflisan man får loss är exakt lagom stor, så att man kan klämma ut lagom mängd åt gången. Lagom mängd förresten; den ger ju helt klart mersmak för det är lite för lite i den där förpackningen!

Och jag kan leva med det där konstiga sättet de har att skriva Nöt-Créme på... jag kan det. :)

onsdag 15 september 2010

Herbie


Jag gillade verkligen Herbie! Den Herbie-filmen jag rent spontant minns bäst var Herbie i Monte Carlo, som kom 1977. Där är den lilla folkabubblan med i rallyt, och diamanttjuvar har gömt sitt byte i Herbies bensintank. Eller var inte diamanterna vid något tillfälle i Herbies strålkastarögon också?

Fonduen


När det var extra festligt därhemma åkte fonduegrytan fram. Det var inte ofta, kan jag säga, för mamma gillade inte att det blev så osigt och flottigt i hela köket och matrummet... ja, kanske hela lägenheten förresten. Jag tyckte nog annars att det här konceptet var lite kul. Särskilt som alla fick varsin egen färg på stickan man höll reda på sin köttbit med. För det var kött vi hade i grytan; alltså aldrig jordgubbar i choklad eller bröd i ost eller andra mer extravaganta experiment.

söndag 12 september 2010

Couronnespelet

Vi hade ett Couronnespel hemma, och jodå, visst fick jag vara med och spela ibland. Couronne är som biljard fast ändå inte, liksom. Man är två som spelar och har varsin färg (röd eller grön) på träringarna, som ska stötas ner i hålen i hörnen med hjälp av en kö. Har för mig att det fanns en gul, lite större ring också. Den hade man emellan och den fick inte åka ner i hålet. Har inte sett ett sådant spel sedan 70-talet faktiskt, men det kanske finns de som spelar det än? Ganska kul egentligen!

För mig var alltid det här med spel och barndom förknippat med att jag just "fick vara med". Jag vann aldrig. Aldrig! Som lillasyster till två 10 och 15 år äldre bröder fick jag nöja mig med att vara nån variant av störande moment bara. Men jag var glad ändå. Ungefär så.

lördag 28 augusti 2010

V-jeansen


Alla hade coola v-jeans, där byxbenen fladdrade runt vristerna. Kanske inte den tydligaste bilden att illustrera detta med, men man ser väl att det inte är några stuprörsbrallor vi pratar om här. (notera förresten även Dialog-telefonen uppe på hyllan)

En ångestframkallande grej med v-jeansen var att byxbenen ofta fastnade i mellan kedja och kedjeskydd när man var ute och cyklade. Kommer fortfarande ihåg den där panikkänslan när ett byxben kilat sig fast och cykeln helt plötsligt blev helt omanövererbar. Gick varken att bromsa eller trampa vidare, och av någon anledning lyckades man alltid trilla åt fel håll. Sen fick någon vuxen komma och hjälpa till med att joxa ut byxan från kedjan så man kunde fortsätta.

torsdag 19 augusti 2010

Puch-mopeden


Jag var för liten för att ha moped på 70-talet, men min storebror hade en. Efter lite googlande har jag kommit fram till att det nog var en Puch Racing, årsmodell -75 (cirka). En gång fick jag skjuts till lekis, och fick då sitta framför honom och hålla i mig i tanken. Lekis låg hela 400 m hemifrån, och jag var hur nöjd som helst över den här åkturen. Det var inte alla som fick åka moppe till lekis!

tisdag 17 augusti 2010

Miniskidorna


Miniskidor kom absolut INTE på fråga. Inte för min del i alla fall. De var livsfarliga; man kunde bryta båda benen. Eller antagligen alla ben i kroppen. Det var ett otvetydigt "NEJ!". På den nivån att man inte ens tjatade. Man hörde att det inte var någon idé.

Så det blev alltså aldrig några miniskidor för mig. Men ett par tuffare individer i pulkabacken hade naturligtvis. Jag hade insett att de var så farliga så jag inte ens frågade om jag fick prova dem. Nöjde mig snällt med att titta på de fina ränderna som miniskidorna lämnade efter sig i snön.

måndag 16 augusti 2010

Simon i ritlandet


Kommer ni ihåg Simon - den lille killen som ritade saker med sin krita? Det gör knappt jag, men någonstans minns jag ändå den här lilla figuren lite grann.

Glad trudelutt i vinjetten. Sen hade han sitt eget lilla ritland bakom ett plank, som han också själv kunde gå in igenom. Genom att rita nya saker löste han diverse problem som uppstod där.

Han kändes lite lillgammal den där Simon och såg ut som klassens snille med sina glasögon.

Varma mackor med tonfisk


Skivad formfranska. Lite smör på (Rödgul extrasaltad Bregott, om vi pratar mitt 70-tal). Tonfisk från konservburk (mosad). Och så ost ovanpå. In i ugnen 10 minuter - klart! Svårare än så behövde det inte vara.

Jag vet inte varför, men just tonfiskvarianten av varma mackor har jag nog knappt ätit sen dess. Inte för att det inte är gott, men... ja, det är ett annat årtionde. Eller?

Grease


Jag vet inte om Greasefilmen var barnförbjuden (kan den verkligen ha varit det??), men den såg jag aldrig då på 70-talet. Däremot fick jag skivan, och den snurrade ofta på skivspelaren. Det kan också ha varit så att det var brorsans skiva, som jag lite smidigt övertog.

Summer Lovin´var favoritlåten, och jag rodnar nästan när jag tänker på hur min "so-called-English" måste ha låtit när jag sjöng med. Jag kan ju helt ärligt erkänna att texten på mitt vis inte var riktigt så här:

Summer lovin' had me a blast
Summer lovin' happened so fast
I met a girl crazy for me
Met a boy cute as can be
Summer days driftin' away, to uh-oh those summer nights

Däremot klarade jag galant av följande:

Uh Well-a well-a well-a huh

söndag 15 augusti 2010

Bernard & Bianca


1977 släpptes den tecknade Walt Disney-filmen om de två modiga musfigurerna Bernard & Bianca. De som räddade Penny-flickan ur träsket. Eller ur en grotta var det kanske? Från Madame Medusas onda klor, hur som helst. Jag älskade den här filmen och hade till och med en Bernard & Bianca-affisch fastklistrad på dörren till mitt rum.

Pappaledigheten


I slutet av 70-talet infördes pappaledigheten i Sverige. Försäkringskassan hade då en kampanj där man kunde se den här bilden med den tuffe, muskulöse tyngdlyftaren Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren glatt hållandes en liten bebis i famnen. I snygg och modern Sverigetröja, dessutom. Det skulle locka andra balla killar till att stanna hemma med sina avkomlingar, men vad jag har förstått så hade pappaledigheten inte så värst stor genomlagskraft då.

Känner igen bilden, men kan inte påminna mig om att den gjorde speciellt mycket intryck på mig. Ämnet var väl inte så aktuellt kanske. Nu tänker jag mest på att Hoa-Hoa hade så mycket ulligt, krulligt hår på den tiden! Those were the days...

söndag 8 augusti 2010

Sockerförpackningen


Mm, på 70-talet fick vi fortfarande vårt socker från SSA - Svenska Socker Aktiebolaget. Inget Dansukker då inte. Jag hade socker i mitt te på den tiden. Uuuh.

Hopprepet


Hopprepet var neonfärgat/vitrandigt med neonfärgade handtag. Orange, grönt eller rosa.

Man hoppade själv med sitt eget hopprep, eller så hoppade man släng om man var fler än 2. Då stod nämligen 2 personer och vevade det långa slänghopprepet, och så stod övriga på led och sprang in och hoppade. Man gjorde olika serier. Tror något gick ut på att man hoppade siffrorna från 0 (då man bara sprang igenom) och sen 1-2-3-4-5-6 gånger... osv, innan man hoppade ut.

Jag hade bland annat ett grön/vitrandigt hopprep med rosa handtag. Något slags gummimaterial som var glansigt och fint när det var nytt, men sedan såklart blev matt så fort man börjat använda det. Om man lekte häst med sin cykel (vilket man gjorde), så kunde man knyta fast hopprepet som tyglar på styret.

fredag 30 juli 2010

Björnklistret


Jag pysslade mycket med bokmärken när jag var liten. Precis när jag började hålla på med dem, så förstod jag inte bättre än att jag med hjälp av björnklister klistrade fast dem i ett litet album. Senare blev det svårt att byta dessa bokmärken med andra, som man ju ville göra.

Björnklistret var en vit massa i en grön burk med vitt lock och en liten röd plastpensel, som låg i ett eget litet rör, inkorporerat i burken. Har inte hittat någon bra bild på hur det såg ut, så jag gjorde en egen, som jag minns att det såg ut. Det man annars bäst kommer ihåg av det här klistret är ju såklart mandeldoften; som gjorde att man nästan (?) ville smaka på det!

söndag 25 juli 2010

Blomkrukorna


Eller ja... blomkrukorna?

Jag vet inte riktigt vad vi ska börja med när det gäller den här bilden från vårt vardagsrum alldeles i början av 70-talet. Den senapsgul-beige-brun-grön-vit-randiga soffan kanske? Eller de bruna gardinerna? Den skrik-oranga lampan, som inte alls passar in? Den tacky fontänen, som nog hängt med från 50-talet?

När jag tänker efter är kanske blomkrukorna det finaste här, även om inte en enda är lik den andra. Det var antagligen meningen så.

Den där fontänen förresten. Mycket rolig sak att leka med! Man kunde dra fingrarna genom strålarna. Täppa till ett av hålen där vattnet kom ut. Senare även (fel)rikta de olika strålarna genom att vrida till lite på de vita plastplupparna. Oanade möjligheter med denna fontän! Det enda kruxet var att jag sällan fick vara ifred när jag hanterade den.

Nu vinkar jag hejdå på några dagar - det var nog mest det jag ville säga!

ICAnder


Närmaste matbutiken vi hade var en ICA-affär, som låg ett par hundra meter från där vi bodde. (smått luddigt med avståndet här, för allt känns ju lite längre bort när man är liten). Men nära, hur som helst. Mamma berättade att hon sett ABBA-Agnetha handla där, för de i ABBA bodde ju också i Vallentuna, som vi. Fast det var när jag var för liten för att förstå grejen. Typiskt.

Eftersom det ju inte fanns någon tv-reklam, så profilerade sig ICA med herr ICAnder och fru MonICA i annonserna och på plastpåsarna. Man såg deras glada nunor överallt! Notera de brunoranga outfitsen.

Egentligen ville ICA ha Sune Mangs som sin reklamsnubbe, men han var för dyr, så man fick teckna en figur som liknade honom istället. Tror det blev bättre än "originalet" faktiskt.

Svenska MAD


Min storebror läste Svenska MAD. Och därmed jag också. Eller jag tyckte i alla fall om att bläddra igenom den. Serierna (oftast svartvita) var lite för jobbiga att läsa, och jag fattade dem sällan, för de var väl parodier på sånt jag inte sett innan.

Men jag tyckte att nåt som hette "Avsnoppande svar på dumma frågor" var roligt, och så gillade jag de där färgglada bilderna på sista omslagssidan, som man kunde vika så att de föreställde något helt annat än det man såg från början.

"Får jag låna din MAD?", sa jag, och uttalade det "Madd" och inte "Määd". Gick bra ändå.

"Vadå, jag dyster?", som Alfred E. Neuman skulle ha sagt.

Tips och frågor

Jag vill gärna ha just dina synpunkter angågende V-jeans och 70-talet!

Kan vara tips på sådant som jag ännu inte tagit upp, eller kanske något du vill fråga om. Något som inte verkar stämma, eller något som är bra, dåligt, trist, galet... vad som helst!

Jag är tacksam för alla varianter av bidrag! :)

Krumelurfåtöljen


Vi hade väldigt, väldigt mycket orange hemma hos oss under det tidiga 70-talet. Orange heltäckningsmatta, oranga gardiner, orange duk. Och i min storebrors rum fanns IKEA-fåtöljen Krumelur (formgiven av Karin Mobring) i exakt samma orange-vita färgställning som ovan. Den kostade förresten 68:- då (1972).

I fotoalbumet finns en bild på mig i knallorange plyschsparkdräkt på en säng med orange överkast. Galet!

Till och med kaffebryggaren från Krups och hushållsapparaten från Kenwood var oranga. Och när jag tänker efter så var ju det i slutet av 70-talet. Men de hade kanske hängt med, helt enkelt. Det var inte lika mycket köp-släng då som nu; inte hos oss i alla fall, utan även lite slit däremellan också.

lördag 24 juli 2010

Klotet


Klotet var ett UR-program från 1973 där man fick lära sig en massa intressanta saker på ett mycket pedagogiskt sätt av Tage Danielsson (i strumplästen) och Ulla Danielsson (barfota), bland en massa runda kuddar och en stor mjuk jordglob som hängde och dinglade bredvid dem. Härligt murriga, tidsenliga färger på all textil!

De hade kontakt med en Andersson, som satt på månen och hade ruggigt dålig koll på saker och ting. Honom fick man varken höra eller se, men via Tage och Ulla (som alltså på något mystiskt vis hörde honom inuti sina huvuden) ställde Andersson en massa nyfikna frågor, som besvarades.

Sången från signaturmelodin:

Jorden till månen, hallå hallå
Andersson nu ska du titta på
här stiger upp i himlen blå
tv-program till dig
Titta på jorden, så ser vi ut
Lotta och Jesper och Stina och Knut
och vad det här är för mystisk grej
det ska vi lära dej

Jodå, det här programmet tittade man absolut på, och kunde till och med känna sig lite smartare än den där Andersson emellanåt!

Kinarestaurangen


Ibland när det skulle ätas fint ute, så åkte jag, mamma och låtsaspappan in till stan och åt på kinarestaurang. Det var väldigt exotiskt. Inredningen på restaurangen såg ut ungefär som nu, och rätterna också. Skillnaden var väl att det var nytt i Sverige då.

Men vi åt faktiskt inte "Fyra små rätter", utan alltid något som då hette "Familjelycka". Det var en rätt som innehöll lite allt möjligt... fläskfilé, räkor, kyckling, biff och grönsaker. Alla tog från samma stora fat till sin egen tallrik.

När vi alla tre skulle fira mammas och låtsaspappans förlovning (de köpte sina guldringar, jag fick en jättefin nyckelring i form av en prisma"diamant,"med mitt stjärntecken i), så gick vi efteråt och åt "Familjelycka" - såklart. Vilken fest!

Penntrollen


Penntrollen var egentligen rätt fula små troll. Det fanns både sådana som man just satte på toppen av blyertspennan; de var nakna, och andra lite större varianter som man kunde leka med och som hade någon variant av klädsel i filttyg. Som sagt, rätt fula, men de såg ju i alla fall glada ut. Jag hade både en pennvariant och ett större, ca 10 cm högt, troll.

Polaroidkameran


Det närmaste dagens digitalkamera man kunde komma på 70-talet var polaroidkameran.

Man matade in en kassett i kameran, och efter att man tagit fotot, så tog man ut det och då var det vitt. Efter någon minut (voilá!) hade bilden framkallats och man kunde se vad den föreställde. Häpnadsväckande!

Bilden var fyrkantig med en vit ram, och kvalitén var inte direkt den bästa. En rätt väsentlig skillnad mot digitalkameran var att här gick man minsann inte runt och knäppte bilder hur som helst, för de där fotopapprena var jättedyra.

Pappa fick låna en polaroidkamera från sitt jobb och jag och dockan Kaija fick följa med på båtmässa och bli fotade tillsammans med båtarna. Noterar att jag har gula tennisskor som ser ut som dagens låga Converse på mig.

fredag 23 juli 2010

The Boppers


The Boppers "Goodnight Sweetheart" var en såå himla bra låt! Tyckte jag i alla fall när jag lyssnade på deras LP "Number 1" (som jag hade själv) 1978. Att det var en cover hade jag såklart ingen aning om, och det hade nog inte spelat någon som helst roll.

Senare såg jag dem live på Jamtli i Östersund, men det var nog 1980. Kan ha varit 1979 också. Då hade väl den värsta Boppersfebern avtagit, men när de nu kom till stan där jag råkade bo just då, så...

torsdag 22 juli 2010

Tuborg - hvergang


Även om man själv var rätt långt ifrån att börja dricka öl, så figurerade ölburkarna ändå någonstans i periferin. För visst hade man koll på Tuborg och "Hvergang-Perikles". Den här burken var tveklöst den roligaste; färgglad och med en tecknad figur! Kommer också ihåg att min storebror gjorde långa kedjor av ölringarna som han hängde upp på väggen. Antagligen väldigt ballt (mycket frekvent använt ord på 70-talet).

Som klistermärkssamlare hade jag såklart ett Perikles-klistermärke. Förmodligen ett av de roligare märkena, med tanke på att andra märken var typ bensinmacksreklam och liknande.

tisdag 20 juli 2010

Fruit of the Loom


Kommer ihåg att jag ville ha en cool t-shirt med Fruit of the Loom-tryck. De såldes tydligen i burkar, men det hade jag ingen koll på för jag fick ingen sådan. Ingen en ny i alla fall. Tror jag däremot att jag fick ärva en när coolhetsfaktorn - tyvärr - redan hunnit lägga sig.

Juicy Fruit


Det tuggummi jag tänker på när jag tänker 70-tal är otvivelaktigt Juicy Fruit. Det långsmala, räffliga, mjuka och lite mjöliga tuggummit kändes fint att knöggla in i munnen. Smaken var sedan god i ungefär 40 sekunder, och efter det ville man bara spotta ut tuggummit. Av den anledningen har det inte blivit så många Juicy Fruit de senaste 30 åren eller så. Men då var det gott! På Buttericks hade de en plojgrej som såg ut som ett Juicy Fruit-paket och fungerade som en råttfälla, fast för fingrar.

söndag 18 juli 2010

Snörleken


Så var det här med den här snörleken. Minns inte vad den hette, men man hade ett snöre som man drog mellan fingrarna. Startpositionen var tråd mellan tumme/pekfinger och ringfinger/lillfinger på bägge händerna, och sen höll man på och trixade lite grann och gjorde olika figurer. Galgen och kaffekoppen till exempel. Man kunde också vara två; det vill säga den andra personen drog fingrarna underifrån och "tog över" snörena på något märkligt vis. Förklaringarna är lika luddiga som leken känns såhär i efterhand, och jag skulle nog inte kunna återskapa något av ovanstående idag.

Den vita stenen


Visst tittade man på Den vita stenen! Kommer ihåg signaturen där söta Fidelis hand bär på den fina lilla vita stenen och smeker den lite mot ansiktet, ackompanjerad av pianomusik och lite stråkar. Man ville själv ha en len sten att leka med. I något avsnitt målade lintotten Hampus ögon, näsa och mun på kyrkklockan genom att färga äpplen svarta och kasta upp dem på kyrkklockan. Efteråt spetsade han dem på kyrkgrinden. Vilken kille! Vet inte varför just denna episod etsat sig fast så noga.

Simon


1977 eller -78 fick jag en Simon i julklapp. Ett spel som gick ut på att härma Simon, typ "Simon says", fast elektroniskt. Simon hade en röd, gul, grön och blå platt knapp, som lyste och hade varsitt eget pipljud. Den spelade upp en serie som man skulle härma genom att trycka på de knappar som lyste, och så länge man knappade i rätt ordning så fick man fortsätta spela.

Röd.
Röd-blå.
Röd-blå-grön.
Röd-blå-grön-röd.
Röd-blå-grön-röd-gul.
Röd-blå-grön-röd-gul-grön.
Röd-blå-grön-röd-gul-grön-gul.
Röd-blå-grön-röd-gul-grön-gul-blå.
Röd-blå-grön-röd-gul-grön-gul-blå-blå.

Knappade man fel kom ett tråkigt brrr-ljud, och man fick börja om.

Ja, sådär höll man på och knappade. Jag har alltid gillat sådana här spel där man ska "ta rekord", så jag satt nog rätt duktigt och tryckte på de där Simon-knapparna.

lördag 17 juli 2010

Telefonerna


På 70-talet fanns det inga mobiltelefoner, utan det var stationära telefoner som gällde när man behövde få tag i någon.

I alla hushåll fanns en standardtelefon av modellen Dialog. Med nummerskiva såklart. När man beställde ett telefonabonnamang från Televerket så fick man nämligen med Dialogtelefonen på köpet. Jag kommer fortfarande ihåg vårt första telefonnummer hemma i Vallentuna där jag föddes... 0762-27765. På den tiden hade ännu inte Stockholms förorter fått 08 som riktnummer.

AXE-tjänsterna fanns ännu inte, så om någon pratade i telefon var det upptaget. Men jag minns inte att det pågick några längre samtal direkt, så det var nog inget större problem. Kanske var det någon slags "lyx" att slösa pengar på att sitta och pladdra, jag vet inte?

Bredvid telefonen låg ett litet register med alla bekantas och släktingars telefonnummer i alfabetisk ordning, eftersom det ju inte gick att programmera in telefonnumren på något sätt.

Gröna ögon från rymden


Länge, länge var Gröna ögon från rymden (The cat from outer space) den absolut bästa film jag sett! Den kom 1978 och var en science fiction-film om en rymdkatt med ett lysande halsband som kraschlandade på jorden och behövde hjälp med att flyga sitt rymdskepp tillbaka till där det kom ifrån. Jag hade i och för sig inte sett så många filmer, men kunde ändå inte tänka mig att det skulle kunna komma någon bättre film. Å andra sidan tyckte jag att alla filmer jag såg på bio var bra; det fanns helt enkelt inga dåliga filmer på den tiden. Eller var det bara det kritiska ögat som inte hade hunnit utvecklas ännu; man vet inte så noga.

Jojon


Ibland lekte man med sin jojo (yoyo?). Antingen var det en sådan här vanlig i trä, eller så fanns det ett tag lite lyxigare varianter i plast, med Fanta- eller Coca-Colareklam, som dessutom lyste när man jojade.

Man kunde joja bara rakt upp och ner, men även joja lite mer nonchalant genom att vända handen så att handflatan kom uppåt och jojon försvann ner bakvägen liksom.

Jag kunde två trix. Metspöt, som innebar att man fick iväg jojon rakt ut horisontellt och sedan tillbaka och Jorden runt, som innebar att den på något sätt skulle snurra ett varv i en cirkel och sedan komma tillbaka. Det är nog förresten fel att säga att jag kunde Jorden runt-tricket, för det slutade alltid med trassel och tandgnissel och den kom så att säga inte tillbaka.

Kapten Zoom


Galaxer i mina braxer! Rymdsnubben Kapten Zoom (Anders Linder) visades som tv-serie i fem delar 1976. Läser på wikipedia att programmen handlade om "handel, företagande, miljöförstöring och demokrati", men det kommer jag i ärlighetens namn inte ihåg. Men jag kollade naturligtvis in serien. Kapten Zoom var kul!


Ett Kapten Zoom-minne som etsat sig fast var när jag var magsjuk och låg och återhämtade mig på en madrass som mamma lagt ut på vardagsrumsgolvet, så att jag skulle kunna se programmet. Fick dricka blodapelsinläsk, för det var tydligen bra för magen när man hade kräkits (?).

fredag 16 juli 2010

Klassfotot


När det skulle tas gruppfoto på dagis och lekis var det färgbilder och alla stod uppställda fint på tre rader. Eller när jag tänker efter... dagiskortet var nog i och för sig helt galet; alla barn var samlade i ett stort hobbyallrum och hamnade lite huller om buller. Vissa hade klättrat upp och hängde i plastlianer eller ribbstolar, och andra hamnade bakom barn som placerat sig närmare kameran. Någon låg ner på en tjock madrass och en annan viftade med en näsduk mitt framför kompisens nylle. Duktig fotograf. Inte.


Men på 1:ans klassfoto 1977 var det minsann fina, svartvita porträttfoton på en karta. Tycker att de är riktigt bra foton faktiskt. En bild på rektorn och klassföreståndaren längst upp, med skolan emellan. Sedan alla barn i bokstavsordning. (Och nej, de övriga barnen var inte bluddriga; jag har trixat till bilden lite)

Port Salut

Jag vet inte hur det var för er andra, men för mig känns det som att det bara fanns en enda ostsort på 70-talet, och det var Port Salut. Den milda osten med det knalloranga "skalet". Den la man på formbrödskivan. Sedan en tomatskiva ovanpå och kanske lite Aromat. Jag vet inte exakt när jag slutade med den här osten, men länge, länge var den helt ensam på ostmenyn.

Popcorn-låten


Hur cool var inte Hot Butters Popcorn-låt? Man hade väl aldrig hört nåt liknande! Synth innan synthen knappt var född, på något sätt. Fast det var den ju uppenbarligen. Hur som helst höjden av coolhet. Mina äldre bröder såg till att jag någotsånär hängde med i vad som gällde i musikväg, så den här låten lyssnade vi på en del hemma.
Konstaterar att låten släpptes på LP 1972, och helt plötsligt inser jag att det kanske var jag själv som knappt var född då... eller jag var väl 2 år, så antingen spelade vi den hårt därhemma även något år efter att den kom ut, eller så har jag extremt gott minne. Tror faktiskt på det förstnämnda.

EPA

När det var dags att storhandla tog vi bilen till EPA (Enhetsprisaktiebolaget) i Arninge. Vet inte om begreppet redan då betydde "billig och dålig", men prisvärt var det helt säkert! Minns inte att vi köpte annat än mat där.

Behövdes mer avancerade saker som kläder eller starkare drycker så åkte vi till Täby Centrum. Där fick man ibland följa med till Systembolaget och köa. Inget självplock, utan långa köer. Och därinne luktade det förresten märkligt också. Bonusen med Täby Centrum-besöket var en tobaksaffär där de sålde små spröda platta tuggummin med gul förpackning, som visserligen inte smakade speciellt gott, men det var inte det som var grejen, utan sjörövartatueringarna som följde med! Attans vad snyggt det var med de gröna, suddiga skeppen och dödskallemärkena på armarna sedan!

torsdag 15 juli 2010

Smurfarna


De små blå smurfplastfigurerna var det många som samlade på. Jag hade bara en endaste - clownsmurfen. Den hade jag hittat eller bytt till mig någonstans. Det fanns också ett svampliknande smurfhus. Själv lekte jag i princip inte alls med smurfar, och det fanns kanske en naturlig orsak till det; att jag just bara hade en enda smurf i min ägo. Den fick fint stå som prydnad på min pigtittare.

Senare visades Smurfarna också som tv-serie, men då har vi ramlat in på 80-talet, så det hör inte hemma här.

Spola kröken


Den här uppmaningen syntes lite varstans och syftade till att få svenskarna att vara mer måttliga med alkoholdrickandet. Inget som var direkt aktuellt för oss barn, mer än att man observerade symbolen och funderade lite på om det hade något med att spola toaletten att göra. "Spola kröken? Vilken krök?", liksom.

För mig som samlade på klistermärken var det här bara ännu ett klistermärke till samlingen. Inget speciellt roligt märke heller.