Esso

Bensinmacken Esso. Den loggan minns man väl (ersattes av norska Statoil så sent som 1985). Rent generellt betydde bensinmackar för mig på 70-talet:

• ett ställe där det luktade "gott" när familjens bil tankades (man tyckte ju om såna lukter då)
• ett ställe där man kunde tigga till sig ett klistermärke till samlingen

Från just Esso hade jag dessutom en nyckelring med deras lilla glada reklamfigur i vit overall, vars huvud hade en form av en gul (olje?)droppe.

Pan Tau

Någon gång i mitten/slutet av 70-talet var den tjeckiska serien Pan Tau en del av sommarmorgon-programmet. Pan Tau var stum, och drog han handen över brättet av sin hatt, så förminskades han.

Även om jag inte riktigt minns handlingen i den här serien i detalj, så kommer jag ihåg att jag gillade och följde den.

Studsleran

Studslera, eller Wonder plast, var en liten lerklump som låg i en dito ask. Asken var kanske 4 x 4 cm och hade ett rutigt mönster i botten. Man modellerade en stund med leran, och rullade den till en boll och studsade med den.

När man sedan la tillbaka leran i burken så smälte den så småningom ner och blev fyrkantig och glansig på ytan, och fick det där rutiga mönstret från asken på undersidan. Vår burk hemma var blå, och själva leran ljusblå. Jag tror att den var min brors, men jag fick låna den. Kommer fortfarande ihåg hur den luktade; sådär plastigt såklart.

Kassettbandet

Om man ville lyssna på musik mindre otympligt än på skivspelaren därhemma, kunde man spela in sin musik på kassettband, och därmed lyssna på kassettbandspelaren istället. För all del kunde man naturligtvis köpa sin musik direkt på kassettband istället för LP, men eftersom ljudet var bättre på vinyl, så köpte man oftast ändå skivan. Som man då alltså sedan spelade in på band. Ibland använde man kassettbanden till att spela in från radio eller kanske sin egen röst.

Kassettbandet var av plast utanpå och med en brun ca 5 mm bred magnetremsa som drogs fram från den ena spolen till den andra inuti. Banden var 60, 90 eller 120 minuter långa, och man kunde spela in på två sidor. När man lyssnat på en sida vände man på kassettbandet och tryckte på "play" igen. Ville man lyssna på en sida från början, ja då spolade man. Ville man lyssna om en låt var det lite knepigare; då fick man chansa på att landa rätt när man spolade tillbaka.

Ibland trasslade den där magnetremsan till sig i bandspelaren, och då fick man ta ut bandet och försöka snurra tillbaka den på spolen genom att peta in en kantig blyertspenna i den ena spolens hål och vrida runt. Ett ganska enkelt ingrepp, men man fick se till att magnetremsan inte gick av, för den var rätt skör.

Jag har använt massor av inspelningsbara kassettband i mitt liv. Både till att spela in från LP och radio, men även - särskilt på 70-talet - spela in min egen röst... Jag lekte både radio och tv (hmm... utan bild), samt sjöng och läste sagor. Mycket fascinerande! Det finns åtminstone ett kassettband kvar med min rätt pipiga och gälla 70-talsröst.

Polotröjan

Polotröja i nylon var ett väldigt populärt klädesplagg.

Den smet åt kroppen ordentligt, och var väl i och för sig ganska så skön att ha på sig; när man väl hade fått på sig den vill säga. Det var nämligen inget skönt alls att trä huvudet igenom den tighta och elektriska kragen, för när man hade gjort det stod håret alltid åt alla håll.

Man hade den antingen bara som den var, eller lite som en undertröja.

Disco Duck

Att Rick Dees Disco Duck-LP spelades hemma på skivspelaren i mitten av 70-talet var min storebrors förtjänst. Men jag fattade ju direkt att det här var nåt för mig! Även om det tydligen var en satirisk LP, så funkade den roliga Kalle Anka-rösten alldeles utmärkt som magnet för mig, som då var ett barn i förskoleåldern.

Nickel

Nickel - godiset som var små hårda fyrkantiga bitar i olika färger, som låg i genomskinligt papper. Bitarna låg sedan i rad i en avlång förpackning där man rev av pappret bit efter bit. Sedan satt man där och sög länge på varje karamell. Typiskt biogodis på 70-talet!

Det fanns den här varianten med fruktsmaker och så fanns det en med andra smaker (polkagris och nån variant av lakrits tror jag det bland annat var i den). Jag gillade den där andra varianten bättre. Tror att färgerna på den förpackningens tre ränder var svart, väldigt ljus gul och vinröd... om jag nu inte minns helt fel.

Lilla huset på prärien

Lilla huset på prärien - den mysiga westernserien om familjen Ingalls öden började visas i svensk tv 1979. Självklart blev det snabbt en av mina favoritserier!

Mysige pappa Charles och mamma Caroline, systrarna Laura (huvudpersonen) och Mary (storasystern, som senare blev blind; i serien alltså) och så minstingen Carrie. Och den elaka Nellie Oleson, som var dotter till grosshandlarn.

Incidenterna i serien löste sig alltid på ett eller annat sätt innan varje avsnitt var slut, så man hade en bra känsla i magen efter att ha tittat på det.

Etch a scetch

Den magiska Etch a scetchen fick jag i julklapp någon gång i slutet av 70-talet; skulle gissa på 1977.

Det var en mekanisk rit-tavla med "skärm", röd ram och två vita rattar som man skruvade på för att styra sitt ritstreck horisontellt och vertikalt. Magnetpulver inne i ramen ritade sedan det mönster man ville (eller försökte) få till. Det var inte alltid så lätt att rita det man hade tänkt, för det fanns ju liksom ingen sudd; skruvade man på nån av rattarna blev det ett streck.

När man var färdig tittade man på sitt verk en stund, skakade om tavlan så att pulvret därinne rasslade till, och började om med en ny bild.

Linus på linjen

Mm, daa! Linus på linjen i farten! Han, som på låtsasspråk pratade, skrattade och skrek en massa, medan han skuttade runt på sin linje och stötte på diverse hinder på vägen. Programmen var bara några minuter långa, och tecknade av en italienare.

Minns så väl hur fascinerad jag var av den där handen, som med vit penna hjälpte Linus med att teckna diverse attiraljer. Som han sjabblade till. Hade väldigt gärna velat kunna rita sådär bra själv.

Badumbadum.

Fläskkotletten

Jag vet inte om det bara var hemma hos mig, men ett tag under 70-talets slut tyckte jag att jag jämt fick fläskkotlett hemma. Vi pratar inte om någon högklassig kulinarisk upplevelse, utan en rätt trist, stekt, torr fläskkotlett med en näve stekt potatis till. Ingen sås heller, vad jag kan minnas. Möjligtvis något stänk påsbearnaise; som inte heller var speciellt god.

Telefonkiosken

Det fanns en tid då ingen hade mobiltelefon. Om man var utomhus och behövde ringa, så fick man hoppas på att det fanns en sådan här orange kur att hoppa in i. Telefonkiosken. Orange för att det var Televerkets färg.

Därinne hängde en grön telefon med svart lur och nummerskiva. Behövde man ringa nödnumret 90 000 så tryckte man på en röd knapp. Ville man ringa ett annat nummer gällde det att ha ett gäng mynt i fickan. Ett pip mitt i samtalet meddelade att det var dags att lägga i fler mynt. Stoppade man i för många mynt ramlade de ut i en liten lucka längst ner när man pratat klart. Man kunde också be den man ringde ringa upp telefonkiosken. Visste man inte vilket nummer man skulle ringa så hängde det telefonkataloger i kedjor, som man kunde leta fram rätt nummer i.

Kommer inte riktigt ihåg vad det kostade att ringa ur de här automaterna, och det beror nog på att jag inte gjorde det särskilt ofta. Men det var väl en del mynt som skulle stoppas i? Som liten tycker man ju att många pengar är = mycket pengar. Någon annan kanske minns?

Indianskärpet

Sådana här indianskärp i skinn med pärlbroderingar var mode i slutet av 70-talet. Både jag och mamma hade indianskärp. Vi hade bakgrunder i vitt, svart och ljusblått, och så var mönstren i alla möjliga fina färger.

Papillon

Papillon - filmen om fångarna på Djävulsön, med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna kom 1974.

Jag såg den visserligen senare än så, men antagligen lät pappa mig se den alldeles för tidigt, för jag minns hur hemsk jag tyckte den var. Scener som fastnat är när han (Papillon) försöker jaga insekter i sin cell för att äta dem, och självklart kokosnötsrymningen i slutet. Sen vet jag att jag tyckte att filmen var väldigt lång.

Sammetsaffischen

Någon gång i slutet av 70-talet fick jag den här sammetsaffischen, och jag tyckte den var så snygg. Min kusins man sålde sådana, och när vi var hos dem och hälsade på fick jag välja en ifrån deras sortiment, som förutom min häst innehöll pantrar, tigrar, lejon och söta hundvalpar.

Sammetsaffischen hade alltid starka neonfärger i botten, och allt det svarta var i len sammet, vilket gav maffig effekt åt bilden.