lördag 29 oktober 2011

Riff


Tuggummit Riff smakade god lakrits, men smaken satt inte i så länge. Det var rektangulära bitar i alla fall, så mycket minns jag. Man tuggade lite grann, och sen blev tuggummit hårt och smaklöst.

Barna Hedenhös


Barna Hedenhös sändes som tecknad stillbilds-tv-serie i början av 70-talet, men jag tror att jag måste ha följt en repris senare. Den handlade i alla fall om stenåldersbarnen Sten och Flisa, och deras föräldrar Ben och Knota. En lugn och behaglig röst berättade vad som hände, och det var olika berättelser från stenåldern och framåt.

Kommer ihåg att vinjetten hade en lite sorglig tvärflöjtsmelodi, där texten handlade om Flisas lilla trädocka:

En tallerot är din lilla fot
av talleträ är ditt lilla knä
av trä är armarna båda
Ditt hår är risigt, men mjukt ändå
och i dina ögon, de sömniga små
det sitter två tårar av kåda

Jag hade även lp:n, och lyssnade mycket på den. Särskilt den där trädockelåten tyckte jag var fin.

Gnuggisarna



Gnuggisarna. Små tecknade figurer (mycket Disney), som satt på en karta, och som man med en plastpinne sedan gnuggade dit där man ville ha dem. Man fick vara försiktig så man inte råkade gnugga på figuren bredvid, så inte den också hängde med av misstag, för de satt väldigt nära varandra. Det fanns färdigritade miljöer, till exempel skogar och landskap, som man kunde gnugga dem på, men det var roligast att gnugga dem på egna teckningar eller prylar.

Så funkar du!


Så funkar du! är en mycket pedagogisk bok av Joe Kaufman, som var väldigt spännande att titta i då i början av 70-talet. Den förklarar med tydliga bilder om saker om människokroppen, som man inte ens visste att man undrade om.

Jag hade inte boken själv, men den fanns tillgänglig på mitt dagis. Kommer ihåg att vi fnissade över bilder där det var något naket med, men samtidigt kollades dessa illustrationer in väldigt noga (i smyg).

söndag 23 oktober 2011

Lip Lickers


Lip Lickers. Ett läppglans i en guldfärgad metallask. Man drog locket åt sidan, så att man kom åt att ta en klick glans på läpparna. Fanns i flera olika färger/smaker. Vi pratar 1978-79 här, tror jag.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kom över mitt läppglans. Är ganska säker på att det inte köptes till mig av mamma i alla fall. Tror jag bytt till mig det från någon kompis kanske. Persikosmaken hade jag. Tyckte att den luktade och smakade jättegott. Och så glansen på läpparna ovanpå det. Mmmm...!

lördag 22 oktober 2011

Räknevågen


Räknevågen, en typiskt 70-talspedagogisk leksak. Man hängde siffror av hårdplast på bägge sidor på vågen och så visade den vilken sida som fick den största summan. På bilden är det en 8:a på ena sidan och en 6:a och en 2:a på den andra. Vågen visar följdaktligen att det är lika.

Jag hade en sån våg, i samma färgställning som syns på förpackningen. Kommer inte ihåg mycket mer om den än att jag slängde ut alla siffror på bordet och testade olika kombinationer och att siffrorna var runda och fina.

fredag 21 oktober 2011

Pommes fritesen

Pommes fritesen var alltid räfflade på 70-talet. Vi hade dem sällan hemma, eftersom mamma tyckte det var (för) onyttig mat. Men när jag följde med ut på restaurang så ville jag alltid (utan undantag) ha grillkorv med pommes frites, om det fanns på menyn. Och det fanns det i princip alltid.

Spruttavlan


Någon gång i slutet av 70-talet kunde man göra sådana här konstverk på Gröna Lunds nöjespark. Det gick till så att ett papper lades på en snurrande skiva, och så fick man stå och spruta med färgflaskor. Såå snyggt! Man kunde också spruta på färger och sen snurra skivan, men då blev det mest bara en färgblandning, och inte det här fina mönstret. Tekniken heter tydligen spin art.

Det var alltid lååång kö till sprutmåleristället; men klart man ville måla ändå! Kommer ihåg att lukten där man målade var väldigt stark. Inte för att det spelade nån roll; när man var liten så gillade man ju konstiga lukter som spritpenna, bensin etc, och den här lukten kan man lägga under den kategorin.

tisdag 18 oktober 2011

10-kronorssedeln


Titta på det här då! Det här är en guldpeng, fast i sedelform. 10-kronorssedeln. Enligt uppgift från Riksbanken var den 120 x 68 mm. Konung Gustav VI Adolf prydde framsidan och på baksidan var det blurrmönster som skulle illustrera "svensk natur, till exempel norrsken". Det fanns ju varken guldpengar eller 20-kronorssedlar på 70-talet, så denna användes väldigt frekvent.

Av mig själv dock inte förrän i mitten/slutet av årtiondet. Jag fick bara några kronor i veckopeng innan dess, och det räckte ju till en rätt stor påse smågodis.

Dagar med Knubbe


Den här tv-serien brukar jag ta upp med andra i samma ålder som jag, och det är aldrig (eller i alla fall väldigt sällan) någon kommer ihåg den: Dagar med Knubbe.
Serien sändes på tv 1976.

Knubbe hade en vän som hette Vedman, och var en äldre gubbe som bröt på finska. En slags fadersfigur/kompis, eftersom Knubbes egen pappa, som var från Italien, inte längre bodde ihop med hans mamma. Knubbe och Vedman hade kul ihop, ända tills Vedman blev sjuk och hamnade på sjukhus. Kommer inte riktigt ihåg hur serien slutade, men det kan ha varit ett trist slut. Vet i alla fall att Knubbe var på sjukhuset och hälsade på den gamle gubben.

Varför den satt spår i mitt tv-hjärta, kan man ju fråga sig. Till att börja med så tyckte jag säkert att han var rätt söt, den lille brunögde killen. Sen var han lite gulligt trulig och svår. Och det kanske räckte bra med det för att serien skulle fastna i minnet.

måndag 17 oktober 2011

Förnamnen


Här är de populäraste förnamnen (tilltalsnamnen) under 70-talet. Självklart känner jag flera som heter dessa namn; konstigt vore det väl annars. Magnus, Niklas, Jenny och Camilla var också vanliga.

De känns verkligen som att dessa är "helt vanliga namn" när man tittar på dem och känner efter! Och samtidigt känner man ingen som döper sina barn till dessa namn nu; inte i förstanamn i alla fall.

Kostcirkeln


Oj, vad det tjatades om den där kostcirkeln för oss barn av 70-tal. Det var inget muntert lärande om konsten att äta rätt och varierad kost, utan mer rakt-på-sak-tjat liksom. Tror att själva idén med kostcirkeln lanserades redan på 60-talet, men kan säga att den i allra högsta grad var på tapeten även för oss.

Överhuvudtaget var väl sättet som Socialstyrelsen eller Livsmedelsverket (eller vilka det nu var) förmedlade sina budskap om vad som skulle förtäras i hemmen väldigt storebrorsaktiga pekpinnar. Och det smittade väl av sig även på förskoleundervisningen.

Men nog förstod man att det var viktigt att äta ur varje fack i cirkeln. Och att det inte blev för mycket ur något fack, särskilt inte de intressanta bitarna.

Skolväskan


1977 var ett stort år. Då började jag 1:an. Det man gick i innan man började skolan hette förskola alternativt lekis. Något annat däremellan fanns inte.

Exakt såhär såg min allra första skolväska ut. Röd/blå-rutig. Väskan var en viktig attiralj, för den visade att man var en viktig person som gick i skolan och bar på viktiga (skol)saker. Som säkert de flesta gör, så kommer jag ihåg den allra första skoldagen. Vet inte om det var så för alla andra, men jag fick gå själv till skolan; det var ingen förälder som gick de 500 metrarna med mig. Det var kanske inte riktigt lika mycket curlande med oss 70-talsbarn, för det ordet var väl inte uppfunnet än. Det gick bra ändå!

Bröderna Lejonhjärta


Astrid Lindgren skrev boken om Bröderna Lejonhjärta redan 1973, men i mina händer kom den inte förrän i slutet av årtiondet. Den var så fin, med bröderna Karl och Jonatan, som kom till Nangijala efter att de dött, och hade varsin häst och en mysig stuga i en vacker glänta. Och Sofia med duvorna. Samtidigt var den ju också läskig, med Tengil och hans soldater. För att inte tala om Katla. Och förrädaren Jussi. "Visa vad du har på ditt bröst, Jussi!" (när han hade fått Katlamärket intatuerat).

Ja, den här boken satte allt sina spår! För min del är det nog den av Astrid Lindgrens berättelser som gjort mest intryck på mig.

Filmen har man ju också sett såklart, men jag kommer inte riktigt ihåg om jag hann se den på 70-talet eller om det var efteråt... Hmm. Jo, det borde jag ju ha varit då precis i sluttampen.

Baccara


Baccara var en tjejduo från Spanien, som på ganska dålig engelska (med spansk brytning) sjöng Yes sir, I can boogie, 1977. Jag hade såklart LP:n, och sjöng med! Även låten Sorry I´m a lady, som kom året därpå, tyckte jag var en superbra låt.

Baccara-tjejerna klädde sig alltid i svart och vitt och matchade varandra. Hon med mörkt hår och svart klänning var sötast.

Notera den snygga Baccara-logotypen, med rosen under! Läcker!

Yes sir, I can boogie... but I need a certain song... I can boogie, boooogie wooogie... all night loooong!

söndag 16 oktober 2011

Kärnkraftsfrågan


Även om folkomröstningen för kärnkraft egentligen skedde i början av 1980, så var det ändå rätt mycket ståhej om detta året innan; dvs 1979. Då skedde nämligen kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA, så det blev ett hett ämne även härhemma. Det fanns tre alternativ att välja mellan när man skulle rösta:

1) ja till kärnkraft
2) ja till kärnkraft men bara under en begränsad tidsperiod; sedan skulle den avvecklas
3) nej till kärnkraft

Förslag nr 2) vann.

I min värld hade jag väl halvkoll på vad som hände, och fick ju såklart inte rösta heller. Men det var ändå inte det som var det viktiga för mig, utan det var knapparna (sådana där med nål, som skulle fästas på kragen) som man kunde få vid valinformationsställena.

Om jag skulle gradera knapparnas utseende då som 9-åring, så var det:

1) nej till kärnkraft (en röd glad sol med gult runtom och svart text)
2) ja till kärnkraft under begränsad period (en röd knapp med vit text och en gul sol med en 2:a i)
3) ja till kärnkräft (blå text med svenska flaggan bredvid)

Tv-spelet


1979 fick vi hem det första tv-spelet. Det var en Luxor Video Entertainment System (fast den hette Fairchild F i USA), och den hade utbytbara kassetter - wohoo, man kunde byta spel! Grafiken var säkert avancerad för sin tid; se bilden ovan, som är ett baseballspel. Färgerna som fanns var röd, grön och blå. Kassetterna hette Videocarts/multicarts och var gula.

Till spelet hörde även två joysticks med sladdar, som var triangelformade på toppen. Dem både tryckte och vred man åt sidan, beroende på vad som skulle göras.

Det var med min storebror jag spelade... tennis, luffarschack, ökenkrig, baseball, ritade själv och så kunde man sätta igång ett ritprogram där systemet själv ritade mönster. Hade inte storebror funnits så hade nog inte tv-spelet hittat hem till oss heller. Men riktigt kul var det, trots att jag (som rätt många år yngre lillasyster) i princip alltid förlorade.

Sunkist


Sunkist-saften fick vi i sådana här små triangelformade paket. Min favoritsmak var den oranga, alltså apelsin, men det fanns en grön päronvariant också. Fick man någon kaka till så var det alltid Mariekex.

lördag 15 oktober 2011

SL-bussen


Precis som de flesta andra barn, så älskade jag att åka (SL-)buss när jag var liten. Oftast var det jag och mamma som åkte från Vallentuna till Mörby centrum och handlade, med 601:an, som gick från vårt bostadsområde ända fram dit. På dagis åkte vi såklart också buss, när vi skulle gå på barnteater inne i stan eller så. Jag kommer ihåg att jag och en dagiskompis en gång hade hysteriskt kul över ett godispapper som hade åkt ner bland de grå gummivecken i en dragspelsbuss. Pappret försvann varje gång bussen svängde och dök sedan upp igen när chauffören styrde rakt fram.

Bussarna såg väl lite annorlunda ut; det var inga nigningar eller automatiska apparater vid påstigningen såklart. Betalade gjorde man med kontanter och chauffören stämplade biljetten med en stämpel. Och ville man stiga av så drog man i något av de gummerade snörena som hängde vid fönstren. Pling!

SL:s månadskort lanserades 1971, och kostade då 50 kr. Det kallades därför Femtiokortet. Men det var inget jag hade koll på då, för det var ju ändå inte jag som skötte betalningen.

Tandborstmuggen


En sådan här plastmugg med tjusigt blommönster (klistrad etikett) hade vi i badrummet för tandborsten. Plast var ju väldigt populärt överhuvudtaget. I köket och badrummet och faktiskt lite överallt. Jag kan bara gissa att denna vackra tandborstmugg är fyndad på EPA, eller Tempo kanske.

Väderprognoserna


Jag var väldigt fascinerad av väderprognoserna på tv, då på 70-talet. Det var Curt Kempe, Åsa Bodén och John Pohlman som presenterade vädret och pekade på kartan med den svarta pekpinnen. Solar och temperaturer var lite taffligt ditskrivna med svart spritpenna. Här ovan har vi alltså Åsa, och kolla speciellt in hennes glajjor, hjälmfrisyr och figurstickade väst.

Själv spelade jag in nyheter med väderprognoser på bandspelaren. Jag hade noga lyssnat och lärt mig alla viktiga väderord, såsom: kallfronter, Götaland och Svealand och högtryck.

torsdag 13 oktober 2011

Gipsgjutning


Jag hade en gipsgjutningslåda som såg ut precis såhär, men figurerna i min låda var en örn, en isbjörn och en leopard. När man ville gjuta var det inte bara att sätta igång, utan man behövde rätt mycket assistans av en vuxen. I mitt fall av pappa. Att blanda till gipsröran och hälla i gummiformarna gick väl ganska smidigt. Sen skulle formarna stelna, och efter det började det riktigt knepiga: att få ur de färdigstelnade gipsfigurerna ur formarna utan att en näbb, tass eller ett huvud gick av.

Att måla figurerna var såklart lätt som en plätt. Hehe. Pappa har fortfarande kvar örnen och leoparden. Och de är sannerligen inte autentiskt målade. Nej, inte alls faktiskt, även om jag försökt få till samma färger som djuren på förpackningen hade. Isbjörnen tror jag aldrig jag gjorde, för den såg tråkig ut att måla; den var ju liksom bara vit. Antagligen hade den blivit mest lik originalet, när jag tänker på det såhär i efterhand.

måndag 10 oktober 2011

Gymnastikpåsen


I just den här tygpåsen hade jag mina gymnastikkläder. Påsen är inte speciellt stor; ca 30 x 20 cm. Man kan kanske undra hur allt fick plats i den, men eftersom hela gympamunderingen bestod av en gymnastikdräkt (till min besvikelse var min utan volang) och ett par sockiplast, så var det ju inte så mycket mer än det + handduken som skulle rymmas däri. Den uppmärksamme noterar kanske att gymnastikpåsen (naturligtvis!) var märkt med min namnetikett (ovanför "IK"), även om jag blurrat namnet lite grann.

Det var nån grej med att man inte fick blöta håret när man duschade efter gympan. Vi fick till och med använda märkliga duschmössor som var som styva, rektangulära plastpåsar som träddes över hela huvudknoppen. De var gula med ett fyrkantigt fönster så man kunde se ut genom dem.