Det fanns en tid då ingen hade mobiltelefon. Om man var utomhus och behövde ringa, så fick man hoppas på att det fanns en sådan här orange kur att hoppa in i. Telefonkiosken. Orange för att det var Televerkets färg.
Därinne hängde en grön telefon med svart lur och nummerskiva. Behövde man ringa nödnumret 90 000 så tryckte man på en röd knapp. Ville man ringa ett annat nummer gällde det att ha ett gäng mynt i fickan. Ett pip mitt i samtalet meddelade att det var dags att lägga i fler mynt. Stoppade man i för många mynt ramlade de ut i en liten lucka längst ner när man pratat klart. Man kunde också be den man ringde ringa upp telefonkiosken. Visste man inte vilket nummer man skulle ringa så hängde det telefonkataloger i kedjor, som man kunde leta fram rätt nummer i.
Kommer inte riktigt ihåg vad det kostade att ringa ur de här automaterna, och det beror nog på att jag inte gjorde det särskilt ofta. Men det var väl en del mynt som skulle stoppas i? Som liten tycker man ju att många pengar är = mycket pengar. Någon annan kanske minns?
Det kostade 2 tioöringar när jag var liten .... sen blev det 25 öringar :-)
SvaraRaderajapp... två tioöringar.
SvaraRaderafast i mölnlycke hos mormor och morfar på landet (sommarstället) vart kiosken blå.
min mormor hade en liten samling med tioöringar.
och man kunde prata i tio minuter!!!
hälsningar från dalsland//
Kommer ihåg att det där trägolvet i en del gick att lyfta upp, fick ihop till många lördagsgodispåsar från de småpengar man hittade där under.
SvaraRaderaGodiset valdes i lilla kiosken från deras lösgodis: 1 så, 2 såna, 2 såna... Hur mycket har jag kvar nu?
Hade man inga pengar kunde man på 80-talet ringa ett särkilt nummer och begära "collect call" så ringde telefonoperatören upp mottagaren och frågade om han/hon var villig att betala samtalet. Praktiskt när man var ute på tågluff och behövde ringa hem :)
SvaraRadera