Säg Mumintrollen och jag får lite obehagliga rysningar längs ryggraden. Fortfarande idag kan jag känna lite ångest när jag tänker på dem. Jag tycker inte alls att de är söta, eller känner några som helst positiva vibbar kring de här figurerna. Vet inte om det är någon annan som minns det, men på tidigt 70-tal så sändes en variant av Mumintrollen på tv där de spelades av människor med mumindressar på sig. Och stora muminhuvuden. Skådespelaren Lasse Pöysti var inblandad i det här (tror han var muminpappan). Så långt allt hyfsat ok.
Men. Halvvägs in i programmet tar alla skådespelarna av sig de där muminhuvudena, och avsnittet fortsätter med muminfigurerna... fast med människohuvuden! Vilket ju blev jättekonstigt. Jag förstår fortfarande inte varför de valde att spela in programmen så. Det kanske blev svettigt därinne i muminhuvudet. Men kunde de inte ta en paus då och fortsätta inspelningen senare? Eller stå ut, helt enkelt? Lite taskigt att förstöra muminkänslan sådär.
Mumintrollen var absolut det värsta jag visste! Så jag håller med dig att de gav rysningar av obehag! Burr!! Tycker de förstödre barndomen mer än Staffan Westerberg (som jag tyckte hade sjukt rolig humor)
SvaraRaderaDet var väl en del av vänstervågen, allt skulle vara "socialrealistiskt" och tyvärr gick också Tove Jansson i den fällan. Men tack och lov gjorde hon bot och bättring, för idag är det ingen (hoppas jag) som ser mumin som annat än de underbara böckerna de är.
SvaraRaderaUlf Claesson, Göteborg