Efter Fem-böckerna avancerade jag till Kitty-böckerna (av Carolyn Keene). Jag minns att det skedde av en ren slump. Vi skulle bila långt, och jag behövde nåt att läsa i bilen, och därför stannade vi till vid en Pressbyrån-kiosk. Det fanns inget där som jag brukade läsa (hehe, brukade och brukade... men inget jag kände igen sen innan i alla fall), så jag fick just den här boken; Kitty och ekot i grottan.
Kitty-böckerna handlar (precis som Fem-böckerna) om mysterier som ska lösas. Här heter huvudpersonen Kitty Drew, och ibland hade hon långt blont hår på bokomslaget, och ibland brunt kort. Det var lite förvirrande, men tydligen inget författargruppen bakom pseudonymen Carolyn Keene brydde sig om. Kitty är hur som helst dotter till en advokat och lite äldre än både man själv och figurerna i Fem-böckerna var.Därav ramlade hon in i lite mer spännande mysterier. Och själv ramlade jag in i ett Kitty-boksberoende.
Apropå det: snacka om att man hade koll på vilka böcker tjejer skulle läsa och vilka som var killböcker. B. Wahlströms (förlaget bakom Kitty m fl) gjorde det lätt för oss genom att ge tjejböckerna röda ryggar och killböckerna gröna. Ingen risk för att man som tjej av misstag skulle råka få hem en Bigglesbok alltså!
Åh, Kitty! Jag tror att jag läste alla som fanns. Eftersom jag ville att mina barn skulle få det miniinst lika bra som jag hade det så presenterade jag ett låda Kittyböcker för dottern. Då blev jag upplyst om att en lycklig barndom kan skapas utan hjälp av Kitty. Tack, men nej tack mamma.
SvaraRaderaGlöm inte Danteböckerna för oss grabbar
SvaraRadera